Det börjar bra med Branne, Branislav Pavlovic, som fått för sig att samtycke numera måste appliceras på allt. Därutöver driver han friskt med sexrobotar och sin egen avsaknad av hår. För att inte tala om det svenska sättet att bjuda. Bjuder vi verkligen, alltså bjud-bjuder, eller är vi bara ute efter att någon ska bjuda igen? Hela Brannes framtoning och sätt att prata är kul och poängerna kommer ofta helt oväntat inhoppande från sidan.
När det sedan är Jonatan Unges tur sjunker fryntlighetsnivån rätt rejält, tonen blir råare och mer brutal. Efter en inledande runda om den egna kroppshyddan är han raskt inne på både psykisk barnmisshandel och infernalisk jakt på ångestdämpande medel, för att nämna några av de mer skruvade inslagen. Hans farande över scenen och slingrande runt mikrofonen är en del av behållningen, men ibland längtar man efter en aning mer substans.
Innan det är dags för Ahmed Berhan att gå på gör rookien Jens - "han får ingen lön" - en kortare insats med ett klart intressant inlägg om vitsen, eller snarare avsaknaden av vits, med att bo ihop med någon. Här finns utvecklingspotential!
Sist ut är Ahmed Berhan som tar sig an det svenska påfundet med förbud av nyårssmällare, ägnar sig en del åt kastrationsångest, samt jämför sina egna dreads med nyblivna kulturministerns.
Här finns en hel del pärlor, men som helhet har "En show om ingenting" en del luckor kvar att fylla med - någonting. Alla tre är rutinerade komiker med ett sjutusan till driv och stort förtroende hos publiken - och stand-up som spretar åt alla tänkbara håll kan vara alldeles suverän. Men här skulle inte lite mer skärpa och stringens sitta i vägen.
Det räcker inte med att bara vara SEMST.