Att ställa sig framför en publik och kräva dess uppmärksamhet med ett uppskruvat och aggressivt tonläge, absurda utvikningar och ord som man inte ”får” säga har länge varit förbehållet män och killar.
När Sandra Ilar nu turnerar med sin första föreställning i eget namn, ”Balla balla balla!”, är det med ett i komiker-Sverige gediget cv från poddar, radio och tv, en massa klubbgig som uppvärmare åt mer etablerade komiker och Henrik Schyffert som någon sorts mentor.
I tidningsintervjuer har hon beskrivit sig själv som en av Sveriges grövsta skämtare, som inte kan låta bli att pilla i varbölder, vilket onekligen påverkar förväntningarna.
När hon väl kommer upp på scenen i romantisk blommig långklänning och börjar vanka runt och göra sina karaktäristiska skrikutfall blir kontrasten en del av det roliga. För hennes rutin är till stora delar både kul och smart, och grovheterna ett sätt att paketera helt vettiga skämt om ämnen som står högt på agendan. Från våldtäkt, terrordåd, alkoholism, kulturell apropriering och rasism till läsfrämjande åtgärder och varför toapapper är världens farligaste papper.