Titeln har han snott av Jesus, en kille som han själv allt mer börjar påminna om. För om Henrik Schyffert i början av sin karriär snudd på skrämde vettet ur en del av oss med sina ironier och framtoning av elak flåbuse - så framstår han nu alltmer som det goda och snällas profet.
‒Jag var snäll då också. Men ung och osäker. Rädda hundar skäller. Nu börjar jag hitta mig själv och bli lite tryggare i vad jag tycker. När jag ser tillbaka kan jag förstå den där unga killen som så gärna ville vara med men inte hade så mycket att komma med, säger Schyffert när vi når honom på telefon mitt i Sverigeturnerandet som pågått sedan premiären i februari.
Vad är det publiken fastnar för i "Var inte rädda?"
‒Kanske att jag pratar om något folk står mitt i. Vi analyserar inte så mycket när vi springer fram och tillbaka mellan dagis och arbete. Men det är en rolig tanke om folk listade ut att de kan använda rädsla för att få sin vilja igenom. Så gör ju tidningarna hela tiden - skriver läskiga saker, annars är det ingen som klickar på deras länkar. PR-byråer och företag gör likadant, spelar på rädsla för att sälja. Alla vinner på rädsla, utom vi. Och rädslorna bara växer, även för småsaker: "Har vi valt fel dagis till lille Love?", "Hur ska det nu gå för honom i livet?" Butiker som Babyland tjänar otroligt mycket på det där, en hel kedja full med trappgrindar och små mjuka puffar, bilstolar och hjälmar som ska skydda mot allt ont. Det är så typiskt för vår tid.
Men att helt låta bli att vara rädd går inte, menar Henrik Schyffert.
‒Däremot är det bra att veta varför man är rädd och försöka få perspektiv. Kanske sortera bort några av rädslorna.
Men Trump och Nordkorea då?
‒De är läskiga, men det har alltid funnits galna presidenter och kommunistledare som hotat världen. Det är inte värre nu än det var med Berlinmuren och Kubakrisen.
Hur blir vi mindre rädda?
‒Min tes, som jag försöker bevisa i "Var inte rädda", är att motsatsen till rädsla är erfarenhet. Hur botar man flygrädsla? Jo, genom att flyga.
Trots att du skämtar om det mesta, och det rätt grovt, beskylls du ändå ibland för att vara för PK, politiskt korrekt.
‒PK har blivit nedvärderat och nästan som ett skällsord. Egentligen borde man använda "hyfs" eller "respekt" istället. För det är vad det ytterst handlar om. Nu är det nästan som i Orwells "1984". Det som är bra har vänts till något dåligt. Men vad är det för fel på att respektera andra och visa lite vanlig hyfs?
När kan man skämta om #metoo?
‒Det känns alldeles för viktigt för att över huvud taget skämta om. Jag vill inte göra det alls. Det är möjligt att det så småningom går att hitta en vinkel som funkar. Woody Allen har sagt att för att få till ett bra skämt krävs "comedy and tragedy plus time". Men det kommer att dröja mycket länge innan det kan kännas OK.
Ändrar du något i manus under resans gång?
‒Ja, precis hela tiden. Jag improviserar och sitter och hittar på nytt hela tiden.
Bara du, en barstol och ett glas vatten på scenen 90 minuter i sträck. Hur orkar man?
‒Själva spelandet är hur roligt och lättsamt som helst. Det är tiden runt omkring som är det tuffa med att turnera. Döda helger på hotell och att köa till incheckningen på flyget. Att stå på scenen är bara jätte-, jätteroligt. Det är ju det jag vill göra!