För en som sett hur Seid Alis högerben ser ut Àr det förstÄs ett under att han ens kan röra pÄ det. Springa Àr inte att tÀnka pÄ.
âJag kan inte springa... det blir för hĂ„rda stötar... men jag kan gĂ„.
Seid Ali tar av sig skorna och prövar rörligheten i fötterna, han kan vika högerfoten framÄt precis som med vÀnsterfoten, sÄ bÄda vristerna spÀnns, Ät andra hÄllet gÄr inte alls med högerfoten.
Seid Ali Husseini Àr född i Afghanistan och flydde med sin familj till Iran.
âPappa var polis och talibaner... du vet vilka talibanerna Ă€r... de dödar poliser.
SÄ familjen flydde och hamnade i Iran och hÀr sattes man snabbt i arbete.
âĂven vi barn fick jobba. Iran tror inte pĂ„ skola och utbildning. Speciellt inte för oss afghaner.
Seid föll sÄ olyckligt att han föll med högerbenet ned i en kvarnliknande maskin pÄ sitt jobb och var ytterst nÀra att förlora benet.
âLĂ€karna menade att det bara fanns alternativet att amputera, men min mamma vĂ€djade om att de skulle göra allt för att klara benet.
Han kavlar upp byxbenet och visar en hel karta med gamla stygn. Han visar ocksÄ var det sitter metallskruvar och pekar pÄ ett tunt, lÀtt förvridet vadben dÀr man lyft in delar av lÄrbenet för att nÄgot sÄ nÀr behÄlla formen pÄ vaden.
Han suckar lite tyst Ät hÄligheter och gropar i benet och ruskar pÄ huvudet Ät hÀlsenan som ocksÄ ser spÀnd och tunn ut.
En liten mÀrklig följd med skadorna Àr att foten verkar ha stannat i vÀxten, eller vÀxer vÀldigt lÄngsamt
âJag har egentligen storlek 43 i skor, men inte pĂ„ högerfoten, hĂ€r har jag 40.
Men olyckor och motgÄngar till trots sÄ spritter det av livsglÀdje i hela Seid Alis lekamen. Han Àr glad Ät att sommaren nÀrmar sig eftersom vinterkylan stÀller till en hel del vÀrk i det skadade benet.
âIbland sĂ„ illa att jag mĂ„ste ta vĂ€rktabletter.
Han Àr glad Ät att snart fylla 17 och han Àr vÀldigt glad Ät att han befinner sig i Sverige.
âDet hĂ€r mĂ„ste vara vĂ€rldens bĂ€sta land. Min storebror sĂ€ger Tyskland men jag sĂ€ger Sverige.
Det tycker han oavsett om han fÄr permanent uppehÄllstillstÄnd eller inte.
âJag fĂ„r gifta mig annars med en svensk tjej, sĂ€ger han med en axelryckning.
Han sÀger det halvt pÄ skoj, halvt pÄ allvar. Och det följs av ett nÀrmast reflexmÀssigt "förstÄr du", som möjligen Àr till för att kolla av att han uttrycker sig begripligt, men som likavÀl ger honom en kort tankepaus hur han ska yttra nÀsta mening.
Han har bara varit hÀr i ett och ett halvt Är och pratar Àn sÄ lÀnge inte sÄ bra svenska att han kan godkÀnna det sjÀlv. Han pratar dari och arabiska och hoppas snart att han fÄr grepp om bÄde svenska och engelska.
Framtiden hoppas han just nu blir spikrak sÄ han sjÀlv fÄr en chans att bli lÀrare. Kanske i matematik, han har ganska lÀtt för matten.
KarriÀren som fotbollsspelare och gymnast gick om intet i och med olyckan.
âVi fĂ„r se vad det blir, sĂ€ger han med ett brett leende.
En som hoppas pÄ mycket med deltagandet i Ärets Älopp Àr Seids lÀrare, Tarja Karjanmaa, pÄ sprÄkintroduktion pÄ Rekarnegymnasiet.
âJag hoppas att vi fĂ„r med alla eleverna, men Ă€r lite rĂ€dd för att av att Ă„rets ramadan kan inverka lite menligt pĂ„ mĂ„nga av vĂ„ra elever.
För Tarjas del handlar en medverkan i à loppet om sÄ mycket mer Àn "bara" en kul grej.
âDet Ă€r en fantastisk chans för alla eleverna att fĂ„ vara med och uppleva en sak som mĂ„nga av oss andra tar som sjĂ€lvklar.
âDen hĂ€r gruppen med barn och ungdomar Ă€r sĂ„ exkluderad sĂ„ det gör ont inom en.