Men i Eskilstuna kunde en ung man inte släppa tankarna på Simone. Det var Arne Blückert. Paret hade träffats i Folkets park en sommarkväll 1948.
– Vi fortsatte att brevväxla och året efter gifte vi oss i Eskilstuna hos en protestantisk präst. För säkerhets skull gjorde vi om giftermålet i en katolsk kyrka i Paris två år senare, säger Simone Blückert.
Maken var lokförare vilket innebar att familjen åkte gratis på tågen.
– Det utnyttjade vi verkligen. Tio gånger var vi till Narvik och känns som jag hittar bättre i Norge än i Sverige. Vi reste också till flera länder i Europa och inte minst till Paris förstås.
Med på resorna var parets fyra barn födda 1950, -52, 54- och -56.
– Pojkar allihop. Jag växte dessutom upp i en manlig värld. Jag var 14 år när andra världskriget bröt ut och jag var 20 när det tog slut.
Krigsåren innebar naturligtvis stora uppoffringar. Det var dåligt med mat och friheten begränsad.
– Man var tvungen att vakta sin tunga, annars kunde man råka illa ut om det nådde fel öron. Vi hade stränga order hemifrån att aldrig tilltala tyska soldater.
Trots 62 år i Sverige har Simone svårt att känna sig svensk. Hemma i den trevliga och tavelrika lägenheten på Eleonoragatan tittar hon alltid på franska tv-kanaler.
– Franska män kindpussas när de träffar en kvinna, det gör aldrig ni. Själv går jag aldrig i långbyxor men alltid i hatt.
Schack, resor, läsa och tavelmålning är stora intressen hos Simone Blückert. Lägenheten, dit familjen flyttade 1957, är fylld av konstverk – målade av henne själv och av andra.
– Jag älskar färger och har ofta köpt med mig någon tavla hem från mina resor.
För språkintresserade Eskilstunabor är Simone Blückert välbekant. Under 30 år arbetade hon som lärare i franska på Studiefrämjandet. Hon vikarierade också i skolorna som språklärare.
85-årsdagen firades i lördags med middag på restaurang.