Såvida inte marxistisk eller annan historiedeterministisk analys tillämpas, var kriget inte oundvikligt. Däremot kan ingen med säkerhet säga vilka faktorer som var avgörande. Somliga menar att det där löftet om att bistå Polen var ödesdigert. Hade Frankrike och Storbritannien fortsatt på den inslagna eftergiftsvägen (som tidigare med Tjeckoslovakien) hade de stortyska ambitionerna klingat av efterhand. Andra menar tvärtom att britter och fransmän inte var tillräckligt tydliga med att de inte skulle acceptera fler tyska utvidgningar: den tyska invasionen av Polen inleddes i tron att de allierade nog återigen skulle vika sig.
Åter andra vill ge kulturella eller socioekonomiska faktorer den avgörande betydelsen för krigsutbrottet och händelseutveckling: specifika politiska personer, en sorgligt utbredd antisemitism, arbetslöshet i depressionens spår, bristande tysk demokrati, nazismen som ideologi förenad med ett tyskt kulturarv med inslag av både auktoritetstro och nationalism, eller minnet och det förödmjukande resultatet av första världskriget.
1900-talets början präglades av en optimistisk tro på en ljus, modern och human framtid. Mindre än ett halvt sekel senare hade förhoppningarna fullständigt kommit på skam. Ganska exakt sex år efter krigsutbrottet satte två atombomber punkt för världshistoriens utan jämförelse blodigaste konflikt. Krigskyrkogårdar, ödelagda städer, mördade minoriteter och oräkneliga civila offer, vittnade om en mänsklig ondska ingen kunnat föreställa sig.
Det är den tragiska bakgrunden till Kol- och stålunionen som bildades 1951 på initiativ av den franske utrikesministern Robert Schuman.
58 år senare har det europeiska fredsprojektet visat sig vara en succé. För människor som aldrig upplevt något krig, än mindre något världskrig, är det lätt att hemfalla åt historielöshet, och betrakta EU som en institution för att säkra europeiskt välstånd. Inte sällan på tredje världens bekostnad.
Inte allt EU gör är bra – givetvis. Men inga länder som trätt in i gemenskapen har sen dess råkat i krig med varandra. Fred är ingen självklarhet utan en följd av arbetet för gemenskap och beroende. I dag, 70 år efter krigsutbrottet, är det på sin plats att komma i håg det.