Vet inte om ni tänkt på det men är det inte påfallande många män i medelåldern som har alldeles för små och tajta skjortor på sig nuförtiden? Vid minsta rörelse riskerar tyget att spricka och knapparna flyga iväg som projektiler. Jag hör själv till den här gruppen och är plågsamt medveten om att det kanske inte är skjortan som krympt i tvätten utan den växande isterbuken som fått lite för mycket näring under en alltför lång tid. I dessa stunder av klarsynthet får jag för mig att jag måste ta mig tillbaka till gymmet. Det stillasittande livet håller inte längre.
I likhet med väldigt många andra ser jag det nya året som det perfekta avstampet för vägen mot ett hälsosammare liv, med målet att magens omkrets ska minska, om än bara med några futtiga millimeter. Problemet är bara att så här har jag agerat i flera år. Ett upprepningsmönster som hittills inte gett några bestående positiva resultat.
Jag köper gymkort i början av året, tränar några gånger i veckan, sen slutar jag någon gång i slutet av mars. När dagsljuset vinner över mörkret under den tidiga våren och de återvändande fåglarna förnöjer livet med sin sång, då växer min motvilja att styra stegen mot den svettiga motionslokalen och till slut ger jag upp. Visst blir det en och annan promenad men någon kompensation för den uteblivna träningen handlar det inte om. Så står jag där resten av året med en kropp stadd i förfall. Och det enda som i perioder får min BMI-kurva att gå åt rätt håll är tillfälliga utbrott av magsjuka. I år är ambitionen att vara kvar på gymmet april ut. Återstår att se om skjortorna passar bättre sen.