Föreställ en situation: En läsare ringer till mig för att lämna ett tips. Hon är lärare och vill berätta om ett missförhållande på sin skola. Uppgiften är känslig och hon är angelägen om att hennes chef inget får veta. Det är även min ambition – och skyldighet. Så fort jag hört hennes önskemål är jag bunden av meddelarskyddet. Om jag bryter det och avslöjar uppgiftslämnarens identitet för utomstående riskerar jag straff, upp till ett års fängelse.
Så publiceras uppgiften och diskussionen går igång. Känslorna svallar i skolorganisationen. Cheferna är upprörda och vill veta vem som pratat med tidningen. Men uppröras är också allt de får. Meddelarskyddet inte bara förbjuder cheferna att straffa den som har lämnat informationen. De tillåts inte ens ta steg för att försöka ta reda på vem läckan är.
Men här finns ett stort men. Skyddsbestämmelserna gäller fullt ut bara om läraren är offentligt anställd. Om hon jobbar på en friskola är läget helt annat. Förbudet mot efterforskning finns inte här och det mot repressalier lämnar luckor.
Kommunen kan skriva in i ett avtal att friskolans – eller vårdföretagets eller annan privat utförares – anställda ska omfattas av samma informationsfrihet som kollegorna i den kommunalt drivna verksamheten. Avtalet förhindrar då cheferna att straffa den som kritiserar sin arbetsplats inför en journalist. Företaget förhindras även att införa rutiner som begränsar de anställdas kontakter med medier.
Men många kommuner, sannolikt flertalet, saknar sådana avtal som heller inte stänger dörren för efterforskning av källa. Det sista betyder mycket. Repressalier kan nämligen ges i dold form, som sämre löneutveckling och försämrade karriärmöjligheter. Själva risken för upptäckt kan därför fungera avskräckande.
En slutsats är given: När privata utförare tar en större plats i den offentliga sektorn minskar öppenheten. Lagen bör därför ses över. Att så ännu inte har skett är anmärkningsvärt, med tanke på hur snabbt regeringen har ryckt ut för att lösa andra verkliga eller inbillade problem förknippade med friskolor.
Tryckfrihetslagstiftningens bestämmelser om meddelarskydd bör alltså gälla fullt ut för privata utförare inom skola, vård och omsorg. Men varför stanna vid det? Varför inte utvidga det fulla meddelarskyddet till hela arbetsmarknaden, så att även anställda på Volvo, ICA eller för den delen Eskilstuna-Kuriren och den lokala Metallklubben kan lämna uppgifter till journalister utan att chefer får efterforska och ge repressalier?
Många ryggar nog instinktivt vid tanken på en sådan lagändring. En principiell skillnad finns mellan å ena sidan offentlig sektor med dess myndighetsutövning och hantering av skattemedel, och å andra sidan civilsamhället. Medborgarnas krav på rättssäkerhet och effektivitet i stat och kommun kan inte användas som argument för samma insyn i företag och frivilligorganisationer.
Men skruva lite på perspektivet. Det här handlar om makt och maktutövning, offentlig som privat, och behovet av en kritisk öppenhet kring den.
Tanken är inte ny. Yttrandefrihetsutredningen, som leddes av Eskilstuna-Kurirens dåvarande chefredaktör Hans Schöier, föreslog i sitt betänkande 1983 en sådan utvidgning av meddelarskyddet och efterforskningsförbudet. Det skulle förstås inte vara absolut. Yrkeshemligheter av teknisk och kommersiell natur skulle höra till det som utelämnades.
Förslaget förtjänar en ny seriös diskussion.