Och snacka om att Guif–Lugi blev en batalj mellan två gäng som ibland skruvade upp ett tempo som skulle kunna göra vilken rockare som helst grön av avund.
Dessutom vann rätt låt … förlåt lag.
FINLIRET LYSTE ofta med sin frånvaro.
Att det var spänt i båda lagen märktes tydligt. Det var nämligen ett pendlande mellan hopp och förtvivlan i 60 minuter.
Ena gången sköt Tobias Aren två meter över.
I nästa anfall stegade han fram och grundlurade Oscar Jensen i Lugimålet.
Så där såg det ut.
Spelarna i de båda lagen varvade landslagsnummer med pojklagsmisstag.
Med ett undantag.
Richard Blank.
Stor.
Stark.
Stensäker.
Nummer sju i Guif gjorde knappt ett misstag på hela matchen. Och han klev fram när det som mest behövdes då lagkaptenen Jimmy Jansson hade det blytungt emellanåt. Kanske är det fel att kalla det ett genombrott. Att Blank är bra har jag vetat länge.
Men så här vass BÅDE framåt och bakåt har jag aldrig sett 22-åringen.
GÅRDAGENS MATCH är redan en klassiker.
Det finns hur många minnesbilder som helst och så här timmen efter slutsignalen är pulsen fortfarande löjligt hög.
Så många situationer.
Så många hjältar.
Ta bara Haukur Andrésson. Han fick en smäll modell saftig mot ena ljumsken före paus. Mittnian kunde inte ta sig av banan för egen maskin utan bars till bänken av Richard Blank – vem annars – och såg ut att ha spelat färdigt.
Men i mitten av andra var han tillbaka.
Haltande. Men är det slutspel så är det och en fighter som Haukur avstår inte spel om inte benet är av.
En annan av dessa små fantomer är förstås ”Zacke”.
Han gjorde – ursäkta, Mattias – en usel första halvlek.
Men som så ofta förr är Zachrisson oberäknelig. Ge honom lillfingret så tar han hela handen och just 18-åringens tre fenomenala kontringar i början av andra halvlek gav Guif kommandot.
Tyvärr fick inte Zacke vara med och jubla efteråt. En kyss mot hans onda högeraxel golvade honom och det såg illa ut.
Men Mattias spelar på lördag i Lund.
Tre dagars rehabträning. Sen är Sporthallens favorit redo att ”leka” igen.
Allt annat skulle förvåna enormt.
NÅGRA ORD till sist om Martin Nilsson.
Får inte spela så mycket.
Men både i lördags och i går blev det ändå en del försvarsarbete för ”veteranen” med de snabba fötterna.
Och Martin gör det så grymt bra.
Inte bara på planen. Vid sidan om är han lagets störste pådrivare. En spelare som aldrig gnäller utan bara kör på i sin roll är guld värd för tränarna Kristján Andrésson och Janne Ekman.
Paret med fingertoppskänsla.
Det visade de på nytt genom flera smarta byten när det kärvade i går.
PÅ LÖRDAG kan Guif bli klart för semifinal.
Måtte det bli så.
För min del får slutspelet hålla på hur länge som helst.
Såna här matcher är ju så himla kul.
Eller hur?