2013 fick Lena Andersson Augustpriset för sin ganska snustorra skildring av den brutala ojämlikhet som uppstår när den ena är mer angelägen än den andra i ett kärleksförhållande.
Såvida det nu var kärlek det handlade om mellan den besatta Ester Nilsson och den undflyende Hugo Rask i den Anderssonska romanen "Egenmäktigt förfarande".
Hur som helst var igenkänningsfaktorn hög, för en livlig debatt om kärlekens villkor i allmänhet och de så kallade kulturmännens framfart i synnerhet uppstod tämligen omgående.
Den ena historien om våndan i att degradera sig själv till dörrmatta avlöste den andra. Klart stod att den gamla devisen om att "i krig och kärlek är allt tillåtet" fortfarande har full bäring - jämställdhetspolitik, delad föräldraförsäkring, varannan damernas samt feministisk utrikespolitik till trots. Och då inte bara på tonåringarnas spelplan - utan även på parnassens. Om jag inte minns fel så bar själva Babels Jessica Gedin vittnesbörd om hur hon som försmådd legat och ylat och försökt hålla den älskade kvar genom ett stadigt grepp i hans byxben.
Nej, det var inga historier att vara stolt över som vällde fram i Augustprisets kölvatten. Men sanna...
När regissören Eva Dahlman nu sätter upp "Egenmäktigt förfarande" som pjäs är det snustorra som bortblåst. Trots att manuset följer boken tämligen slaviskt har det blivit en vansinnigt rolig föreställning, fullt njutbar även för den som väjde för bokens intellektuellt analyserande hållning. Förresten behöver en inte ens ha plöjt "Egenmäktigt förfarande" för att ha hejdlöst roligt åt Jessica Liedbergs Ester - för övrigt förbluffande bildlik författaren själv i strikt kavaj - som drar på stalkerstråt för att få en skymt av den tillbedde.
Bokens väninnekör, alltid på gång med nya goda råd, är suverän i Malin Liedbergs och Ann Westins tappning. Att ta in stå-upp-komikern Westin är tämligen genialt. Utan prut axlar hon rollerna både som väninna och som Hugos vapendragare Dragan.
Och så har vi förstås skurken själv, den självupptagne Hugo som i Krister Henrikssons tolkning svingar kulturmannen mot nya höjder. Horace-schalen under hakan, klassisk rock av den rätta ullen runt den lätt bulliga kroppen.
Skurk och skurk, förresten. Vem som är galnast i denna never-ending-story är en smaksak. Men roligare teater får man nog leta efter just nu.