Ogräs, mossa och myror. Det är tre företeelser som har stort utrymme i mitt liv just nu. Ogräset och myrorna är värst. De är synnerligen envisa. Enstaka slag går att vinna men i det stora kriget tycks de båda överlägsna.
Myrorna anser att mitt kök också är deras. Vi går dock inte så bra ihop och jag gör allt jag kan för att de ska känna sig ovälkomna. Min linje är att de får göra nästan vad de vill, var de vill, så länge de gör det utomhus.
De lockas inte av att låta sig förgiftas i de små myrdosor jag placerat ut. De låter sig heller inte avskräckas av att hundratals individer dör i kampen på slagfältet/köksgolvet och aldrig återvänder till stacken. Snacket borde ju gå menar jag, men de skickar bara nya.
Ogräset är inte så flyfotat och låter sig fogligt rensas. Ibland håller det sig borta tillräckligt längre för att jag ska tro att det inte kommer tillbaka. Men icke. Ogräset bidar sin tid och så fort jag deklarerat segern så poppar de upp - igen och igen.
Mossan däremot är läskigt långsam. Kampen mot sporerna påminner om en tennismatch mot en oerhört konditionsstark sköldpadda. Jag kan vara hur aktiv som helst, fara runt med mossrivare och dränka mossan i kemikalier med dödskallar. Och visst, jag har stundom motat sköldpaddan mot baslinjen. Sakta men säkert är det slutligen mossan som står som segrare. Nyligen sökte jag allierade på ett nätforum för trädgårdsmänniskor och läste: "Om mossan tagit över din gräsmatta helt, kanske du ska fråga dig själv om du behöver en gräsmatta alls. Mossa är vackert, mjukt och sköter sig självt".
Kapitulera alltså? Vare sig mossan, ogräset eller myrorna kräver något av mig. De sköter sig alla själva och i vart fall ogräset har stadier av skönhet och charm. Men sträcka vapen mot myrorna? Nej, tyvärr den striden måste jag ta. Geronimo!