På måndagskvällen såg jag säsongsavslutningen i SVT:s stora dramasatsning "Vår tid är nu". Och när jag på tisdagsmorgonen överhörde hur två kvinnor beskrev Gustaf (äldste sonen i familjen Löwander som äger och driver restaurang Djurgårdskällaren i efterkrigstidens Stockholm) som "en riktigt vidrig karl", var det bara att hålla med.
Gustaf, som spelas av Mattias Nordqvist är förfärlig, liksom de flesta andra manliga karaktärerna i serien. Det är lillebror Peter (Adam Lundgren) som visar sig vara beredd att ta till låga knep för att få makten över familjeföretaget, en lögnaktig och föraktfull tillförordnade köksmästare, en lismande hovmästare, en kriminell leverantör med fäbless för utpressning och de självgoda pamparna i restaurangfackets styrelse - den snubben beter sig värre än den andra.
Nästan varje scen innehåller en cliffhanger och orsakar vågor av indignationen över fulspelet, elakheten och ignoransen som rollfigurerna ger uttryck för.
Jag tycker att det tidvis är ganska klumpigt och förutsägbart. Men som tur är har man gjort kvinnorna i "Vår tid är nu" bara marginellt mysigare än männen.
Matriarken Helga (Suzanne Reuter) är dominant och snobbig, dottern Nina (Hedda Stiernstedt), som gift sig rikt, tycker synd om sig själv och riskerar sitt barns liv. Peters nya flickvän Ester (Ida Engvoll) verkar slug och fikar efter både lägenheter och inflytande i Löwanders imperium, och Gustafs fru, som vi ännu inte sett så mycket av, har inte skildrats som någon sympatisk person.
Just det här att ingen är genomgod och att kvinnorna får visa lite olika sidor är det som gör att serien är rolig att titta på.
Kul att säsong 2 redan är inspelad och visas 2018.