Varje år dör över 20 000 svenskar i cancer. Trots det har jag alltid slagit bort alla negativa tankar och tänkt: "Det drabbar inte min familj".
Men verkligheten blev en helt annan.
I november 2014 fick min mamma sitt cancerbesked. Knappt två år senare, den 28 oktober 2016, somnade hon in på Viktoriaenheten i Eskilstuna - vid 68 års ålder. Den 25 november begravdes mamma i Strängnäs.
Min mor var den första att lämna jordelivet i en syskonskara bestående av åtta personer. Endast fem månader efter hennes bortgång finns bara fem syskon i livet.
I januari dog en av mammas lillebröder efter en tids sjukdom och för knappt två veckor sedan förlorade hennes storebror sin kamp mot cancern.
I dag samlas stora delar av släkten på mammas sida igen för att uppleva den tredje begravningen på mindre än fyra månader.
Det känns som det räcker nu.
Det är tur i dessa mörka tider att jag har en glädjespridare som piggar upp den annars så jobbiga tillvaron där dödsfallen avlöser varandra.
Jag tänker på min 7-årige son som hade farmor som sin stora favorit. Det som han kläckte ur sig på vägen hem från skolan nyligen glömmer jag aldrig.
Grabben frågade mig plötsligt: "Pappa, vet du vad min högsta dröm är"?
Jag hade föreställt mig att han skulle säga att han vill bli en lika bra fotbollsspelare som idolen Leo Messi eller spela i favoritlaget FC Barcelona när han blir stor.
Men så var det inte alls.
"Jag önskar att farmor ramlade ner från himlen, rakt igenom taket på gymnastiksalen i skolan, landade på en madrass och sedan blev lika frisk som hon var för flera år sedan".
Hans ord fick mig att rysa av framtidstro i hela kroppen.