Och ja. På lördagskvällen stämde det i alla fall. Regnmolnen hade just skingrats när Carlson med band klev upp på friluftsscenen.
Det som inleddes i höstas med att Magnus Carlson gjorde braksuccé i TV4-programmet "Så mycket bättre" och fortsatte i med soloalbumet "Den långa vägen hem" och en utsåld konserthusturné under våren, vill liksom inte ta slut. Magnus Carlson turnerar vidare för fulla hus, både som soloartist och sångare i sitt band Weeping Willows.
Lördagens spelning var den tredje i Eskilstuna för Magnus Carlson bara i år (han gjorde två utsålda konserter i Lokomotivet i mars).
‒Det känns som om jag är i Eskilstuna hela tiden, sa Magnus Carlson från scenen.
‒Det är bra det! säger en röst i publiken.
Det är bara att hålla med. Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att tillbringa en sval julikväll i Sörmland än tillsammans med Magnus Carlson och hans svängiga kompband, som efter vårens turné blivit tajtare än ett par Puss&Kram-jeans från 1970-talet.
Familjärt, avslappnat och trevligt, men också proffsigt och laddat med känsla och kvalitet. Låtarna känns noggrant utvalda och deras budskap kretsar kring kärlekssorg, kommunikationsproblem och uppbrott, varvade med regelrätta hyllningar till kärleken och sommaren, allt förpackat i svängig northern soul.
Vemod och sväng, personligt tilltal och en gudabenådad röst räcker inte för att åstadkomma magi. Du måste välja bra låtar också, och det är faktiskt där Magnus Carlson imponerar mest på mig som soloartist.
Förutom sina egna sånger ur sin 20-åriga solokarriär, har han hela världens låtkatalog att ösa ur. Magnus Carlson har inte bara förmåga att välja det lagom udda och ganska bortglömda, han sätter även sin egen prägel på låtarna genom att översätta texter till och från engelska och ladda dem med innerlighet och trovärdighet. Som Razzy Baileys "I hate hate" från 1974, som i Carlsons händer blivit en brännande aktuell låt på svenska med titeln "Jag hatar hat", eller Ted och Kenneth Gärdestads "Sommarlängtan", som han förvandlar från spröd och skör visa till självklar hymn.
Det är bara att tacka för en fin musikupplevelse - igen.