Den hyllades av kritiker världen över och för mig blev den det verk som definierade och nästan fulländade den genre som kallas magisk realism.
"Marina" tangerar den genren, men skiljer sig på sätt att det är en ungdomsroman. Det är åtminstone så den presenteras och marknadsförs, men egentligen är den ett oerhört svårdefinierat litterärt verk.
Handlingen utspelar sig i det sena 70-talets Barcelona och börjar med att Óscar, en tillbakadragen internatskolestudent, träffar Marina och hennes sjuke pappa Germàn. Óscar blir en naturlig del av deras avskilda och närmast drömska tillvaro och spenderar all sin lediga tid med dem.
Óscar och Marina dras snart in i ett märkligt äventyr när de börjar nysta upp en bortglömd del av Barcelonas historia. Här flyttas fokus i berättelsen från Óscar, Marina och Germàn, som närmast får agera figurer i en ramberättelse till en grotesk och spöklik historia om en fallen affärspamp.
Även om den sistnämnda historien, som närmast är att beteckna som science fiction, är nog så spännande till en början, utvecklas den till att bli nästan komiskt absurd. Zafón sparar inte på krutet när han beskriver halvmänskliga vidunder och bisarra medicinska experiment. I stark kontrast till detta står den långt mer engagerande skildringen av Óscars relation till Marina och Germàn.
Porträttet av Barcelona är lika vackert och kärleksfullt som alltid. Hos Zafón blir staden mer än en plats, den blir mänsklig, en lika stor medspelare i händelseförloppet som någon av huvudpersonerna.
Absurditeterna till trots, så läser jag ändå "Marina" med engagemang. Romanens ovilja att låta sig genrebestämmas både frustrerar och tilltalar mig. Men en sak är klar: Den är inte för alltför unga läsare.