Sedan ett par år tillbaka har Sylvester Schlegel valt att satsa på en solokarriär. Första egna albumet "Led mig bort, led mig hem" kom 2014 och i april är det dags för skiva nummer två med titeln "Det kommer gå, allting kommer bli bra" - och han säger att turnén är ett sätt att testa materialet.
‒Jag har alltid hållit på med musik. Det finns inget annat och ingen plan B, säger Sylvester Schlegel, tidigare tummis i the Ark som också spelat i en rad andra band, bland annat the Guild där han stått för sång och gitarr.
Du skriver på svenska, varför?
‒Om man strävar efter att vara personlig finns inget annat val än det egna språket. Allt annat blir ett filter.
Hur skulle du karaktärisera din musik?
‒I grunden är det sånger som kan sjungas till gitarr, på det ganska traditionella sättet. Men egentligen kan de spelas på vilket sätt som helst. Det viktiga är att de har något att säga. Texterna är mycket personliga, nästan privata. Jag strävar hela tiden efter att få fatt på en viss känsla och få ned den i en textrad. Sedan har jag jobbat produktionstekniskt på ett sätt jag aldrig tidigare gjort och testat något som nästan känns förbjudet - gamla trummaskiner och synthar till exempel.
Den första singeln, "Återfall" som släppts från nya albumet har fått fin kritik samtidigt som den kallats "en riktig ångestdänga".
Stämmer det?
‒Jag är förstås överväldigad av recensionerna. Och det där med ångest kan man tolka lite olika. Jag tycker om att jobba med motsatser. Annars blir det ointressant. Hopp och ångest måste få utrymme att samsas.
Bakom trummorna på fredag återfinns före detta Kent-medlemmen och ex-Eskilstunabon Markus Mustonen.
Hur kommer det sig?
‒Vi är gamla kompisar, Kent och The Ark turnerade ju ihop i början av 2000-talet. När han hörde att jag skulle på turné gick han igång. Och glad är jag, för han är den bästa trummis som går att få. Förutom att han är genommusikalisk sjunger han bra och har heller inga problem med synthen.