Planet dimper ner på Gatwick i Londontrakten och allt det som nyss såg sagolikt pastoralt ut från hög höjd antar verkligare proportioner. Bilköer, rätt risiga hus, flygplatsers underliga ingenmansland: de genomskinliga plastpåsarna med små flaskor, rullbanden hit och dit, överfulla papperskorgar, väntan och åter väntan. Inga askmoln den här gången men att flyga innebär likafullt mycket väntan.
Utanför står uppställda flygplan på rad och till min häpnad ser jag att ett av dem har Ibsen i jätteformat på stjärtvingen. Skäggig 1800-talsdramatiker som nutidsreklam! Javisst, det är ett norskt flygbolag, men ändå. Skulle man kunna tänka sig motsvarande på SAS? Knappast. En bit bort samma bolags flygplan med en annan manlig profil i jätteformat.
Vem är det? Evert Taube visar det sig! På ett norskt bolag – men det står faktiskt Swedish poet under ... Vi är där nu: Taubetiden framför andra. Sommar, rosévin, grillaftnar.
Fram med allsångshäftena.
Taube är ungefär som allemansrätten. Han tillhör alla, var och en har sin egen väg till någon av hans texter, en plats att stanna på en stund, sjungande eller inte. En vän till mig försökte sig en gång på att läsa hans texter som ren poesi, alltså utan melodier – men det går nästan inte. De hänger ihop, som kropp och själ. Vännen kunde konstatera att Taube inte är någon metaforiker direkt, att han visserligen kunde likna en påfågel på Furuviks djurpark vid en indisk adelsdam, och sin älskade vid en ros – men, sa min vän, ingen kvinna vill väl bli liknad vid en hovtång eller en trekammarbrunn.
Säg inte det. Metaforer kan ge överraskande effekter-...
Evert Taube, född 1890, växte upp på Vinga, De berömda berghällarna där är sådär 900 miljoner år gamla. Taube själv dog år 1976. När han föddes verkade det hela inte gå vägen alls, barnet ansågs dödfött. För mig har du varit döder och uppstått från de döda, lär hans mamma ha sagt.
Men här står jag på en flygplats, omgiven av folk från hela världen, på ett golv fullproppat med bagageväskor, bakom ett rep taxichaufförer med handtextade namnskyltar – på en av dem står KENT – och hör dånet av flygplan. Det är Evert Taube som lyfter igen, med sin karaktäristiska profil flyger han, på mycket hög höjd.
Visst sjunger vi.