I vÄras fick min sexÄrige brorson glasögon. Direkt tÀnkte jag: "Stackars optiker!". Hur sjutton kollar man synen pÄ en fnittrig sexÄring som knappt kan sitta stilla? Och som pÄ frÄgorna om synen svarar typ "JAG SER INGENTING!!!".
I somras var det min tur. Efter att ha kisat mig igenom vÄren och försommaren insÄg jag liksom att det kanske var dags att kolla synen.
Och om jag tÀnkte att en sexÄring som precis börjar lÀra sig ironi mÄste vara en omöjlig uppgift för en optiker sÄ Àr det nog ingenting mot en 34-Ärig perfektionist som vill svara rÀtt och snabbt.
NÀr den dÀr syntavlan med bokstÀver i ologisk ordning lystes upp framför mig reagerade jag som om jag var med i en frÄgesport. Och att prispotten lÄg pÄ mÄngmiljonbelopp.
I stĂ€llet för att erkĂ€nna bĂ„de för mig sjĂ€lv och för optikern att jag inte hade en susning om vad som syntes pĂ„ den nedersta raden började jag gissa mig fram. Jag spĂ€nde blicken och började grĂ€va i min erfarenhetsbank. En efter en kategoriserade jag bokstĂ€verna efter utseende och körde sedan nĂ„gon typ av uteslutningsmetod â allt i en rasande fart för att det inte skulle bli alltför uppenbart att jag hade noll koll.
I efterhand undrar jag vad fasen jag höll pÄ med. Vem vinner pÄ att jag försöker vinna en tÀvling som inte Àr en tÀvling och dÀr den enda förloraren Àr jag sjÀlv?
Nu stÄr jag hÀr med ett par, enligt mig, vÀldigt snygga glasögon. Och en vÀlkommen biverkning Àr att jag ser vÀldigt smart ut. Det gillar jag.
Att jag under en invÀnjningsperiod gÄtt runt och missat dörrhandtag och verkat allmÀnt virrig har varit nyttigt. Det fick mig liksom att inse hur mycket min hjÀrna fÄtt kompensera i onödan.
FörlÄt hjÀrnan. Nu kan jag se och ser smart ut, sÄ nu kan du fÄ vila. Och förlÄt optikern. Tack för att du tog dig tid att lura mig sÄ att det blev rÀtt.