Kristian Matsson, eller The Tallest Man On Earth som han kallar sig i musiksammanhang, bara växer och växer och snart har han växt ikapp sitt artistnamn.
Det 2012 års "There’s no leaving now" saknade i form av kropp (själ hade den) kompenseras fullt ut på Dark bird is home. De vackra melodikropparna kläs nu upp i färgglada, harmoniska och spännande kostymer och som lyssnare tillåts jag inte att ha tråkigt en endaste sekund.
Redan i inledande "Fields of our hom" finner jag mig själv likt Russel Crow i Gladiator vandrande i ett gyllene rågfält rakt mot en stigande morgonsol, för att en stund senare sitta med trötta tankar i en bar i vildaste västern medan en barpianist i kubb och med en cigarr i mungipan hamrar fram en primitiv ballad på sitt spikpiano.
Den kastanjettbestyckade "Sagres" med sina drag av Springsteens "My hometown" kan vara en av årets bästa låtar, "Slow dance" är något så ovanligt som tvättbrädeskompad pop på steroider, och "Beginners" bjuder mig en banjo och ett grässtrå i mungipan.
Skall jag anmärka på något innan den majestätiska avslutningen med titellåten så är det att det är svårt att höra texterna då sången ibland hamnar lite i skuggan av de färgsprakande fyrverkerier som melodierna utgör.
Torbjörn Camnérus