Vad händer om kvinnor tas i från sina alla mänskliga rättigheter och deras fertilitet är det enda som tillmäts något värde, och därför konfiskeras som statlig egendom?
1985 kom den kanadensiska författaren Margaret Atwoods dystopiska roman "Tjänarinnans berättelse", eller "The handmaid's tale" som den heter i original, om diktaturen Gilead. Den ligger i en del av USA och styrs av en patriarkalisk regim som med hjälp av övervakning, kristen fundamentalism och nyspråk tvingar medborgarna till underkastelse och att bli medbrottslingar och angivare.
Nu har romanen blivit tv-serie med Elisabeth Moss (lysande) i huvudrollen som Offred, en kvinna som kastats in i en tillvaro som avpersonifierad avelsmänniska i en mäktig familj.
"The handmaid's tale" är nog det mest feministiska jag har sett på en skärm. Offred och de andra förslavade fertila kvinnorna måste bära en röd och vit uniform som för tankarna till holländske 1600-talsmålaren Johannes Vermeers kvinnogestalter och sagans Rödluvan. Håret är täckt och kjolen hellång. Stämningen är klaustrofobisk.
Handlingen glider ut och in mellan dåtid och nutid, och steg för steg få vi veta hur Offreds tidigare liv som den jämställda och självständiga June slog si spillror när regimen växte sig stark på grund av rädsla för verkliga eller påstådda terrorister och en miljökatastrof som bland annat lett till att så gott som alla kvinnor blivit infertila och spädbarnsdödligheten enorm. Som Offred/June säger i det tredje avsnittet: Förändringen sker inte över en natt. Den sker stegvis, och om vi inte är på vår vakt vaknar vi upp till en värld vi inte vill ha.
Offreds enda mål är nu att överleva för att hitta sin dotter som tagits i från henne.
Serien som visas i HBO Nordic är smärtsamt bra och obehagligt aktuell. Se den om du kan.