Talang i kombination med småstadens tristess har fött många av de mest briljanta rockbanden genom tiderna. I arbetarstaden Flen finns The Why Oh Why´s, bandet som uppfyller alla krav man kan ställa på ett genuint garage-punk-rockband.
Här finns allt. Brödraparet, konflikterna, kreativiteten och drivkraften, attityden och den kompromisslösa tron på sin musik.
Ja, berättelsen om The Why Oh Why´s kan låta som en kliché. Men allt är helgjutet och äkta och deras musik är varken unken eller nattstånden. The Why Oh Why´s har laddat sitt sound med influenser från samtida musik, som house och hiphop men även klassisk soul och pop.
Vi backar i tiden, till åren runt 1980. I punkens kölvatten har Flen en levande rockscen. I lokaler i underjordiska skyddsrum och i en gammal madrassfabrik repar band och det ordnas livekonserter. Som Ebba Gröns mytomspunna spelning på ungdomsgården 1978 (som sägs vara bandets första utanför Rågsved), eller festivalen på Orresta Ö 1980, då Docent Död nyss hade släppt sitt debutalbum. I Flen fanns flera lokala band, som Blodbusarna som gjorde rock på svenska, The Hijackers, garagerockband med internationellt rykte och senare The Turpentines.
På detta arv har Flen byggt sin egen rockmyt. Killarna i The Why Oh Why´s, Alex Petrini Månsson, sång och gitarr, Sebastian Petrini Månsson, trummor, Christian Marosfalvi, gitarr och Fredrik Ibsen, bas må vara födda i början av 1990-talet, men de är fostrade i den traditionen.
Att deras musik är en produkt av Flen lika mycket som GB-glass, är de helt säkra på.
‒Det känns jävligt Flen - som en rak linje från Blodbusarna, The Turpentines och The Hijackers, säger Alex Petrini Månsson.
‒Att Flen är en industristad har definitivt något att göra med vårt sound - det finns en industrikänsla i det, säger Fredrik Ibsen och drar paralleller till Detroit.
Vi gör ett nytt hopp i tid och rum. Till fredagen den 1 december 2017 och Drottninggatan i Flen. Klockan är drygt åtta på kvällen och jag kliver in på restaurangen Mozzarella, som serverar öl, pommes frites och fungerar som Flens offentliga sällskapsrum.
Stämningen inne på Mozzarella är hjärtlig och välkomnande, trots att jag och mitt sällskap är nya ansikten på stället. I ena hörnet av står ett trumset och några förstärkare uppställda. Vi är här för att se The Why Oh Why´s live. Låtarna som de släppt och en mindre hajp i våra sociala nätverk har fått oss att skippa en kväll i tv-soffan och i stället bänka oss vid ett bord framför en provisorisk scen.
Tiden går. Vi inser att vi har missat sista tåget hem från Flen. Men så plötsligt blir det lite uppståndelse i entrén. Fyra unga män går rakt fram till förstärkarna och knäpper på dem, De hänger på sig gitarrerna och kör i gång utan att ens ta av sig sina överrockar.
Det är uppfriskande och lagom blasé, och live förmedlar The Why Oh Why's den där åtråvärda känslan av energi, uppror, eufori och desperation som jag med jämna mellanrum vill återuppleva. Dessutom är bandet tajt. Det låter sjukt bra.
Några veckor senare släpper The Why Oh Why´s sitt självbetitlade debutalbum på skivbolaget Beluga.
[custom-embed script="PGlmcmFtZSBzcmM9Imh0dHBzOi8vb3Blbi5zcG90aWZ5LmNvbS9lbWJlZC9hbGJ1bS80bUx6NXVZeXJTbDVBQkwzaURhZU1IIiB3aWR0aD0iMzAwIiBoZWlnaHQ9IjM4MCIgZnJhbWVib3JkZXI9IjAiIGFsbG93dHJhbnNwYXJlbmN5PSJ0cnVlIiBhbGxvdz0iZW5jcnlwdGVkLW1lZGlhIj48L2lmcmFtZT4="]
I samband med releasen gör bandet en del livespelningar på rockklubbar i Stockholm, och skivan uppmärksammas och hyllas av en smalare krets magasin och bloggare och radiostationer i Sverige, Europa och USA.
Jag kontaktar bandet för att göra en intervju. Av olika skäl blir det svårt att hitta en tid. Gitarristen, Chrille Marosfalvi, bor och arbetar i Norrköping i veckorna, och bröderna Sebastian och Alex Petrini Månsson och Fredik Ibsen jobbar på fabriken Switsbake Malmköping som tillverkar mazariner och kubbar. Kontorstid är uteslutet får jag veta. Det skickas en massa meddelanden fram och tillbaka i Messenger. Och så blir det tyst i flera veckor. Men så en fredagskväll i början på mars kommer ett meddelande.
"Hallå! Vi kör intervjun på Mozzarella i Flen i morrn. Klockan 15?"
Jag går in på Mozzarella för andra gången på ett par månader. Strax ser jag bandets gitarrister Chrille och Alex sitta med varsin öl och tallrik i ett inre rum. Sebastian Petrini Månsson ansluter strax.
Killarna ser lite molokna ut. Efter den senaste spelningen saknar The Why Oh Why's basist.
‒Det blev bråk, säger Christian Marosfvalvi.
‒Relationerna är brutna, och det går nog inte att reparera dem, säger Sebastian Petrini Månsson.
De står inför sin största spelning hittills i karriären, på Debaser Strands scen Bar Brooklyn i Stockholm. Det är lite kris i bandet, men de är fast beslutna att fortsätta. De är multiinstrumentalister och kan köra på tre.
En vecka senare kommer ett nytt meddelande från The Why Oh Why´s: "Vi har snackat o allt är lugnt nu!"
Basisten Fredrik Ibsen är tillbaka.
Vi ses på Mozzarella igen för en ny intervju och fotografering.
Konflikten inom bandet är utagerad - men det kommer garanterat nya. De är en del av Why Oh Why´s existens och sound.
‒Varje helg stänger vi in oss i replokalen, och så kanske vi krökar, det blir påfrestande, det byggs upp grejer. Det blir ett starkt tryck, säger Sebastian Petrini Månsson.
Replokalen finns i Bolmängens industriområde i Flen. Alex och Sebastian skriver det mesta av musiken, som de beskriver som "garage och tio genrer till".
Christian Marosfalvi och Alex är lite mer inriktade på rock och garagerock - The Saints är en stor inspirationskälla - medan Fredrik Ibsens musikintresse bottnar i hip hop och Sebastian lyssnar på soul och house. Sebastian Petrini Månsson gör också egen musik vid sidan om "Why Oh Why´s.
‒Mixen blir ett sound som är unikt och tar med garagerocken in i vår tid, säger Alex Petrini Månsson.
Bandnamnet The Why Oh Why's har funnits sedan 2007. Då var det Sebastian som sjöng och Alex som spelade trummor.
‒I den här konstellationen har vi hållit på i tre år, berättar de.
Motorn i bandet är tristessen. Det har aldrig funnits något annat att göra. Medan deras jämnåriga har spelat dataspel har de spelat musik.
‒Jag ägnar mycket tid åt att boka spelningar, jag skickar 40 mejl och får svar på två. Och då är det nej, säger Christian Marosfalvi.
Sebastian tycker att den yngre publiken borde våga gå ut på rockklubbar, ta en öl för mycket och se band i stället för att sitta och kolla på "nå´n Kardashian" i mobilen.
‒Som om livet ska vara en jävla oxfilé? Det har dödat livescenen, ingen vågar boka nya band, fortsätter Sebastian.
Deras mest hängivna publik i dag är vita män över 50 år.
‒De hör någonting från när de var unga. Det är inget fel med att det är gubbar som gillar oss, de gillar rock 'n' roll och vi spelar rock 'n' roll, säger Alex Petrini Månsson.
Det är lätt att smittas av deras grundmurade tro på sina låtar och sitt band och av känslan att det faktiskt håller på att lossna för The Why Oh Why's.
De har ett album ute. Den kommande konserten på Bar Brooklyn ger förhoppningsvis nya fans. Och fler spelningar ligger i tratten. De ska spela på Fest i Flen senare i vår och kommer också till Biografbaren i Eskilstuna.
Och så är de upprymda över att någon snubbe på en radiostation i Ohio har hajpat deras album.
De har de hållit på sedan de var tolvårsåldern. Nu är deras mål att casha in. Att nå ut till en bredare publik och få större spelningar på festivaler och klubbar.
‒Hur coolt hade inte det varit, säger Sebastian Petrini Månsson.