För det första – bagaget dröjde och dröjde. Det tog säkert 45 minuter innan väskorna uppenbarade sig på löpande bandet.
Nästa anhalt var biluthyrningen.
Alla firmors kontor låg samlade i en länga ungefär 100 meter från terminalen.
Vackert så.
Men köerna till respektive företag ringlade sig långa. Känslan var att "vår" firma behövde 15 minuter på sig för att betjäna varje kund.
När det äntligen blev kompisens tur uppstod nästa problem. Hans bokning fanns inte i systemet. Personalen kunde dock åka och hämta en extra bil. Bra, men ytterligare en helt onödig tidsförlust.
Så småningom kunde vi dock lasta kärran, trixa oss ut från den trånga parkeringen och sätta kurs mot gränsen till Montenegro.
Där väntade dock, ganska otippat faktiskt, en lång bilkö och min ståndpunkt var att personalen inte höll något onödigt högt tempo i medelhavsvärmen.
Till slut blev vi genomsläppta.
Då hade klockan passerat 12 och magarna börjat kurra.
Efter ungefär en timme blev det i varje fall matstopp.
När notan betalats för en rekorddyr lunch väntade nästa smäll. En franskregistrerad Mercedes backade rätt in vår främre kofångare. Föraren av vår hyrbil (det vill säga jag) kunde ingenting göra åt saken.
Motparten tog på sig olyckan, men det betydde ännu en distraktion och tidstjuv i hettan.
Konfrontationen var inte värre än att färden söderut kunde fortsätta.
Någon timme senare checkade vi in på ett hotell i staden Bar.
Där hade de glömt att förse sina gäster (åtminstone oss) med handdukar på rummen.
Inte nog med det – för att låna badlakan vid hotellpoolen krävdes en depositionsavgift på 20 euro.
Mycket elände på en gång.
Kunde det bli värre? Nej, där var det faktiskt slutet på motflytet.
Puh!