Men 1989 hade jag börjat frilansa som skribent i både Strängnäs och Eskilstuna. I augusti (under ett övningsuppehåll i lumpen) fick jag åka ut till Klockarvallen och dela ut min första EK-boll.
På Klockarvallen knappt en mil väster om Strängnäs huserade Härad IF som slogs om seriesegern i division 5.
Laget tränades av Kvicksundsbon PeO Runsten och Peter Nilsson var lagkapten.
På topp fanns Patrik Siurua som senare skulle hamna i IFK Eskilstuna – även hans äldre bror Pierre spelade för Härad.
Jag vill minnas att mitt besök på Klockarvallen var uppskattat.
Gillberga/Lista och Hälleforsnäs är exempel på andra föreningar som jag hade nöjet att besöka för att räcka över en splitter ny läderkula.
Men annars började EK-bollen att just vid den här tiden förlora sin charm.
Alla uppskattade inte när någon representant från tidningen ringde upp på måndagen och berättade att just deras förening skulle få ta emot veckans klenod. En bit in på 1990-talet blev reaktionerna både motvilliga och negativa.
Sensommaren 1992 (tror jag det var) tackade Jäders IF dåvarande lagledare nej till en EK-boll. Han trodde att den skulle föra otur med sig för Kjulalaget som slogs i toppen av division 4.
Vad han och många andra ledare, spelare eller tränare inte insåg var att alla sviter någon gång bryts och att det knappast berodde på en gåva som snarare hamnade i prisskåpet i klubbrummet än användes som matchboll.
Hur som helst, inför säsongen som följde beslutade min chef på sportredaktionen att skrota EK-bollen.
Den hade så att säga spelat ut sin roll.