Kvinnan som sysslar med nåltovning heter Eva Arnesson. Ullen får hon av vännen Aud Henriksson. De kardar och tovar ihop. Katten som Eva har tovat står i vanliga fall i sovrummets fönster. Hon är allergisk mot katter så den här passar bra.
– Tisdagsgruppen är jätteviktig, det tror jag alla tycker. Den tar fram våra kreativa sidor, säger Eva.
Ålderspannet är stort. Yngsta medlemmen är 44 år och den äldsta är 68 år.
Långtidssjuka
Allt började år 2000 då Mona Thunborg från kommunal ringde Inger Nilsson och frågade: ”Du som alltid haft ett serviceyrke, vill du starta en grupp för långtidssjuka?”
– Vi traskade upp till kommunalanställdas förbund, gick igenom alla listor och hittade de som var sjukskrivna och skickade brev till dem i januari 2001. Som mest har vi varit 33 stycken i gruppen. Mellan fem och tio personer har återgått till arbetslivet, säger Inger.
Första lokalen de höll till i låg i huset som kallades Kärleken intill Mälarsjukhuset.
– Vi skulle bara sitta och prata med varandra, trösta och hjälpa varandra. Kommunal ställde upp med fikabröd och bjöd oss på hälsomässa.
I dag är förmånerna borta, de avslutar oftast mötet i ABF-huset med att dricka kaffe i serveringen. Resan till symässan i Stockholm i april betalar de själva.
Inger Nilsson var kokerska i kommunens barnsomsorg innan hon blev långtidssjukskriven och senare fick sjukersättning.
– Vi träffas här varje tisdag på eftermiddagarna och har jätteroligt ihop. Gruppen har stöttat mig väldigt. Allt kan man inte säga till sin man ... Det var inte heller lätt att plötsligt gå hemma.
Pratar om det mesta
Just den här tisdagen fanns Inger Nilsson, Flavia Baggio, Kristina Olsson, Barbro Eriksson, Eva Arnesson, Anne Harlén och Bruna Bjelvert på plats.
De flesta kvinnorna i gruppen har jobbat inom service och vård som sjukvårdsbiträde, dagbarnvårdare eller undersköterska i hemtjänsten. Tre av dem har arbetat som kokerska på dagis, städat och hoppat in i barngruppen. En kvinna är wiplashskadad.
Flera av dem berättar hur trist det är att inte kunna lyfta barnbarnen.
– Här kan vi visa vad vi känner även när vi mår skitdåligt. Och tala om det, säger Kristina Olsson.
De diskuterar också försäkringar och andra ekonomiska frågor.
Kristina Olsson stickar sockor och andra grejer som skickas till Rumänien och Ryssland genom Skogstorpsskolan.
Flavia Baggio syr mest kuddfodral men hon har också skapat ett mycket vackert lapptäcke.
”Ingen vill väl anställa mig”
Alla i gruppen tycker att klappjakten på sjukskrivna är fruktansvärd.
– De vet väl inte i Östersund hur vi mår. Försäkringskassan jagar dem som är 60 plus, samtidigt går unga människor som borde slussas in i arbetslivet utan jobb, säger Eva Arnesson.
– Hur ska vi kunna få jobb, när friska människor inte får det, undrar Barbro Eriksson. Ingen vill väl anställa mig som kanske skulle kunna ta mig till jobbet varannan dag?