Tove Alsterdals senaste roman "Låt mig ta din hand" utspelar sig i delvis i Jakobsberg utanför Stockholm. Där växte hon själv upp och dit kom många latinamerikaner på flykt undan diktaturerna i Chile och Argentina.
– Jag började helt enkelt rota i min egen historia. Som tonåring på 70-talet hade jag ett starkt engagemang för människorna som hamnat i Jakobsberg som politiska flyktingar. Latinamerika kändes så nära då. Den tiden är nästan bortglömd nu.
Avstamp i Jakobsberg och så vidare till Argentina. Under researcharbetet inför "Låt mig ta din hand" reste Tove Alsterdal till Buenos Aires och Argentina för att ha ordentligt på fötterna innan hon började "hitta på".
– Så gör jag alltid när jag skriver. Jag vill veta så mycket som möjligt om miljöer och människor innan jag lägger in den fiktiva historien.
Tove Alsterdal har försörjt sig som frilansjournalist och dramatiker i hela sitt yrkesliv och skrivit allt från teaterpjäser och operalibretton till filmmanus och julkalendern i Sveriges Radio. Men först 2009 debuterade hon som deckarförfattare.
– Fast jag föredrar att kalla mina böcker för spänningsromaner. Deckargenren går ju egentligen tillbaka till de gamla detektivromanerna och mina böcker är annorlunda, mer samhällsinriktade. Jag vill gå djupare i mina berättelser.
Och snudd på slump var det att debuten "Kvinnorna på stranden" kom ut. För egentligen hade Tove Alsterdal tänkt sig historien – som fokuserar på människohandel – som film.
– Men producenten sa att det skulle bli för dyrt. Så jag fick tänka om och bestämde mig för att skriva en bok i stället. Jag ville verkligen berätta den historien, den hade funnits med mig så länge. Det var dags.
För en manusskrivare var det inte helt lätt att ställa om till romanskriveri.
– Det var mycket svårare än jag hade trott. Som dramatiker får man aldrig skriva vad folk känner och tänker – det är skådespelarens jobb att utrycka. Som romanförfattare måste man däremot gestalta och skriva allt. Det finns inga scenografer och skådespelare som går emellan.
Samtidigt upptäckte hon hur roligt hon tyckte det var att bygga spänning och gåtor, tänja gränser och leka med språk och handling.
Alsterdals andra roman, "I tystnaden begravd", dyker i hennes mors och mormors hembygd i Tornedalen.
– Jag vill skriva om det jag går igång på. Gränstrakterna i Norrbotten har varit liktydigt med storpolitik under lång tid. När mormor var ung låg Ryssland på andra sidan älven. När mamma växte upp pågick andra världskriget för fullt alldeles intill. När jag sedan hittade en släkting som emigrerat till Sovjet för att bygga kommuniststaten fick jag ihop min historia.
Alla hennes tre spänningsromaner, från debuten och framåt, har hyllats av kritikerna och finns numera översatta till fjorton olika språk.
Så man kan ju undra varför hon inte satt igång tidigare?
– Jag har alltid tänkt att jag någon gång skulle vilja skriva en roman, men inte haft drivkraften. Den kom inte förrän jag fick nobben på mitt filmmanus med historien som jag bara måste få berätta.
Goda chanser att träna upp ögat för kriminallitteratur som fångar läsarna har hon iallafall haft. Alltsedan "Sprängaren" som kom 1998 har hon varit redaktör för Liza Marklund böcker.
– Vi lärde känna varandra på Kalix folkhögskolas journalistlinje och sedan dess har vi alltid läst och hjälpt varandra.
Eva Axelsson