Huvudpersonen i Lena Anderssons nya roman ”Sveas son – en berättelse om folkhemmet” känns bekant. Denne Ragnar Johansson är född år noll i folkhemmets egen tideräkning, det vill säga 1932. Det är då Per Albin Hansson bildar regering och Socialdemokraterna tar makten för att sedan regera oavbrutet i 44 år. Som titeln antyder är Ragnar son till moder Svea och därmed en personifikation av svensken och folkhemmet.
Förvisso är han lika mycket en allegori som en person, ibland så mycket att hans mänskliga konturer börjar dallra en smula obestämt. Ändå tycker jag mig ha mött vissa delar av honom hos äldre manliga släktingar. Hans världsuppfattning går ut på att det som är sant verkligen är det. Oklarheter skapar irritation, metafysik en krass fnysning. Arbetet är heligt och ingen har rätt att ligga någon annan till last så länge han har förmågan att klara sig själv. Det finns givna auktoriteter, varav staten är den främsta.
Ragnar är ”en man utan sprickor men med en stor klyvnad” skriver Andersson med sin lätt igenkännliga stil, lakonisk och så träffande att resultatet, inte minst i dialogen, ofta blir till en komik som fortplantar sig som plötsliga ryck i mungipan. Lika stadigt förankrad som Ragnar är i Sveas pragmatiska försiktighet, lika snar är han att slänga hennes gudstro och omständliga kakbakande på sophögen. Han tror på rationalitet, effektivitet och pulvermat, ett framåtskridande utan onödiga blickar över axeln mot det förlegade och förgångna.
Trots att han är lovande på både fotbollens och möbelsnickeriets område nöjer han sig med det mindre och säkrare på grund av risken och rädslan för att misslyckas. Han blir fotbollstränare för ett division 3-lag och slöjdlärare i ABC-förorten Vällingby. Tillsammans med hustrun Elisabeth fostrar han barnen Erik och Elsa inom den demokratiskt syftande idrotten.
Under några gyllene år blomstrar både barnen och Sverige, men skolan där Ragnar arbetar blir sakta stökigare. När han och kollegorna påtalar problemen i en skrivelse kallas de främlingsfientliga. Sonen Erik visar sig sakna den rätta gnistan för idog cykelträning och vill hellre resa, även Elsa bågnar till sist under faderns krävande tidsrabblande i längdskidspåret.
Någonstans i bakgrunden skymtar det föräldrauppror och den revolt mot auktoriteter som föddes med 68-rörelsen och rymde fröet till både individualisering och folkhemmets död. Tron på framåtskridandet, som varit en grundtanke både inom moderniteten och folkhemmet, fortsätter kräva att föräldragenerationens ståndpunkter förkastas. Anderssonsk kritik anas också mot folkhemssamhällsbyggets auktoritära drag gestaltade i Ragnars homofobi, plötsliga vredesutbrott och nitiska försök till uppfostran av barnen.
Ragnar försöker anpassa sig till den nya tid som kommer genom att följa ideal som säger att människan kan omforma sig helt efter eget behag. Han skiljer sig, joggar och läser tidningen utan att fundera så mycket på vad som står i den. Ändå blir han, berövad det han brann för, bara en skugga av sitt forna jag.
Lena Andersson gestaltar Ragnars livsöde på ett sätt som blir både gripande och tragiskt. Romanen är lika intressant att förstå den som vill förstå hur folkhemmet fungerade som för den som undrar vad som fick det på fall. Romanerna om Ester Nilsson i ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar” har med rätta hyllats. Ändå frågar jag mig, då jag slår igen pärmarna runt Sveas son och berättelsen om folkhemmet, om det här inte är den berättelse som engagerat mig allra mest.