Det var en lysande idé av Staffan Valdemar Holm att bjuda in dem. Det hade kunnat bli något annorlunda – som Dramaten behöver. I händerna på nya chefen Marie-Louise Ekman kommer säkerligen Dramaten att hitta nya vägar ändå, kanske till och med se till att även kvinnor kan bli inbjudna.
Äntligen står Killingarna på scenen och det är ett fantastiskt fenomen i sig att i stort sett alla föreställningar är slutsålda under hösten. Publiktrycket finns där. Gänget, vår faluröda motsvarighet till Monty Python, är vid det här laget en humorinstitution.
Drömmen om Herrön heter pjäsen och det är så klart en grabbig företeeelse. Alla grabbarna vill leka själva på sin ö – och de har ju faktiskt chansen här. Tråkigt nog utvecklar de den inte. Herrön handlar om att de, som spelar sig själva, får i uppdrag att skapa ett nöjesfält. Det har blivit en berättelse om tillkomsten av berättelse – och om gruppens dynamik.
Iklädd beslöjad röst och glansiga brallor ger Malin Ek dem uppdraget. Hennes krökta kumpan Alfonso, vill väldigt gärna ha något att säga till om och vill helst av allt få vara med i gänget. Reine Brynolfsson gör honom och han är skådespelarmässigt kvällens stora behållning. Här finns en scen där Reine Brynolfsson uppför en hel livshistoria med hjälp av en gul pinne och ett våldsamt fäktande. Det är Killinggänget som bäst: smart, kul!
Till de komiska höjdpunkterna hör också Robert Gustafsson som på en störtflod av östgötska, iklädd féz och liten cymbal att plinga på, uppträder för en talangscout. Han blir ombedd att plocka bort en efter en av grejerna. Vad återstår? Det är vansinnigt kul – och kärnfrågan som föreställningen cirklar runt.
Vad ska finnas på ett nöjesfält? Vad är roligt? Andres Lokko skjuts ut och in på scenen och ger svar, Martin Luuk är den ständiga nejsägaren, Henrik Schyffert den store fixaren, Johan Rheborg vill bara vara fysisk. All har sin roller och småbråkar med varandra. De kommer fram till att nöjesfältet ska vara försett med trista attraktioner. Knäppa förslag haglar och de är kul men det räcker inte. Killinggängets verbala humor finns där men för att fylla stora scenen en hel kväll krävs mer.
Här finns en fin scen där Johan får ett cancerbesked och en doktor dyker upp. Kan en doktor heta så? Är han påhittad? Här glimtar det till av vad Herrön hade kunnat bli med mer fördjupning.