Den här gången hade han fler amerikanska musiker med sig över Atlanten, och under veckan som gått har de varit en sväng i Norge innan de på tisdag kväll landar under äppelträden på Mary's café i Eskilstuna.
I fjol såg turnéprogrammet nästan omänskligt ut. Blir det lugnare i år? undrar jag, och det blir tyst i luren en stund.
– Lugnare? Visst blev det en intensiv sommar i fjol med många shower i rad, men vi hade samtidigt så otroligt roligt. Och du förstår, jag tar det lugnt. Livet och Gud har lärt mig vikten av att gå ner i varv och se till att behålla lugnet. Det är viktigt, säger Doug med eftertryck.
– Så fort du känner negativ energi strömma emot dig, vänd dig om och gå. Släpp inte in negativa människor i ditt liv.
Sina riktigt lugna stunder i Sverige har han på nätterna.
– Då pratar jag med mina vänner i USA i telefon. De har ju dagtid när det är natt här, så då har jag tid att i lugn och ro hålla kontakten med de människor jag saknar.
Men Doug Seegers har saknat Sverige och de vänner han hunnit få här också. Och han har fortfarande knappt hunnit smälta vad som hände förra året. När han och hans låt "Going down to the river" bokstavligen tog Sverige med storm efter ett avsnitt av "Jills veranda".
– Sången spelades på tv och gick rätt upp på förstaplatsen på alla era topplistor. Hur kan något så fantastiskt ske på så kort tid? Det är helt makalöst.
– Jag flög hit och skivbolaget ville snabbt göra något för min svenska publik. Det blev tre intensiva dagar i studion tillsammans med musiker och människor jag aldrig träffat förut. Men jag är så stolt över den plattan! konstaterar han och berättar hur extra stolt han blev här om veckan när han under Jackson Brownes konsert på Stockholm Waterfront blev uppbjuden på scenen.
– Jackson Browne, en av de riktigt stora artister jag själv beundrat i många år, berättade att han gillar min platta och rekommenderar den till sina vänner. Amazing.
Att Doug Seegers alls befann sig på konserten hade sin grund i ett spontant möte i Stockholms tunnelbana tidigare samma dag.
– Jag satt där och spelade när en annan musiker kom förbi, pratade lite och lirade en stund med mig. Det visade sig vara Brownes basist.
Du spelar fortfarande gärna på gatorna?
– Jag älskar att spela på gatan, det har jag gjort hela mitt liv. Är det en bra eller dålig vana? Jag vet inte, haha. Men för mig är det bästa sättet att träffa människor på. Folk kommer fram och frågar "vad gör du här?" och jag lägger ner gitarren och hinner prata lite med alla, en i taget.
– Jag är ingen social person i allmänhet, förstår du. Jag är inte mycket för stora ord och konversation, och behöver tid för att närma mig nya människor. Jag vet ju, att ska du ha en musikkarriär måste du prata med folk och nätverka. Men jag är dålig på sånt, det är min svagaste länk. I'm working on it.
Han älskar ändå att samla på sig de små historier människor kommer till honom med. Han berättar den som påverkat honom allra starkast, och som fortfarande rör honom till tårar när han berättar.
– Det var efter en konsert förra sommaren som en kvinna kom fram med penna och papper i handen och sa: "Min man är alkoholist. Men han försöker sluta, och blev väldigt berörd av din sång på tv. Kan du tänka dig att skriva några rader till honom, det skulle betyda så mycket för oss båda."
– Jag är väldigt ödmjuk inför det faktum att jag berör andra med min historia och musik. Det finns en enorm makt i gåvan att få inspirera andra. Den måste man vara rädd om och förvalta väl.
Musikaliskt har Doug Seegers själv inspirerats av Hank Williams, som han lyssnat på sedan barnsben, och han nämner en rad andra namn som Emmylou Harris och Gram Parsons, Buffalo Springfield och The Beatles.
Och Jill Johnson. Som han tackar Gud för.
– Jag jobbade som snickare i 40 år, och fokuserade inte på musiken på samma sätt som jag gjort i yngre år. Hade fru och barn och levde ett normalt familjeliv, innan jag förstörde allt genom att hamna i ett beroende. Hela tillvaron togs över av festande och droger och jag var hög som en flygande drake mest hela tiden.
– För ett par år sedan bad jag Gud om hjälp att lämna den väg som oundvikligen hade lett till en snabb död. Så kom Jill, och jag känner mig återuppstånden. Det är det enda ord jag kommer på som beskriver det jag varit med om.
Visst springer han på frestelser överallt och hela tiden. Det första han ser på varje hotellrum han kommer till exempelvis är kylskåp fulla av sprit.
– Inspiration är den enda medicin som hjälper, och jag känner en otrolig inspiration, både till att hjälpa andra tillbaka till livet och till att spela musik igen.
Bäst gillar Doug Seegers att spela på de små intima ställena. Som Mary's, som han minns som fantastiskt vackert och trivsamt.
– Där hinner jag prata med människor både under och efter konserterna. Då trivs jag som bäst.