Journalisten Camille Preaker skickas av sin chef till sin uppväxtstad Wind Gap i den amerikanska delstaten Missouri. För ett år sedan hittades en flicka mördad i staden och nu har en annan flicka försvunnit. Chefen vill ha ett initierat och personligt reportage. Dessutom tror han att en resa till hemstaden kan vara bra för Camille, som brottas med en rad personliga problem som hon dövar med vodka.
Så här långt låter berättelsen som vilken tv-serie som helst. Men, berättartekniken, fotot, scenografin och skådespeleriet, gör "Sharp objects" till en högoktanig serie som nästan är jobbig att se.
Den är tung och laddad, man kan bokstavligen känna hur tryckande stämningen är i Camilles föräldrahem och hur varmt och fuktigt klimatet är i Wind gap. Serien kräver tittarens totala uppmärksamhet, eftersom nycklarna till det som utspelar sig kommer i Camille Preakers flashbacks från flera olika tidsplan. Men det man förstår redan i första avsnittet är att det finns kopplingar till försvunna och döda flickorna i Camilles egen familj.
Familjen ja, den lever i en stor, luxuös villa med plantagekänsla och en svart hushållerska som har tycks vara den som egentligen har uppfostrat Camille. Modern, Adora (spelas av Patricia Clarkson), är ortens ledande societetsdam, självupptagen och avståndstagande gentemot Camille. Däremot öser hon omsorger över Camilles många år yngre halvsyster Amma, en manipulativ och utmanande tonåring på rullskridskor.
Att följa "Sharp objects", som bygger på Gillian Flynns roman, under den pågående värmeböljan i Sverige har verkligen varit en speciell upplevelse. När man känner att man själv skulle kunna bli tokig i värmen får man faktiskt större förståelse för rollfigurerna, som alla beter sig mer eller mindre skruvat.
De sista avsnitten har ännu inte visats, men det är svårt att inte redan nu tro att "Sharp Objects" är 2018 års stora tv-seriehit.
När det gäller framgångsrika tv-serier har plötsligt en megasuccé från min barndom börjat pocka på min uppmärksamhet på ett nästan kusligt sätt.
1977 visade SVT den amerikanska serien "De fattiga och de rika" som byggde på en roman av Irwin Shaw. Alla såg den, precis som alla sång "Familjen Macahan" och "Dallas".
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av handlingen i "De fattiga och de rika" mer än att Nick Nolte spelade en charmig slarver och Peter Strauss porträtterade hans präktige bror. Sedan var det en tjej med som gjorde bröderna till rivaler.
Men för ett par dagar sedan såg jag att serien ligger på C More och blev lite sugen på att kolla in ett avsnitt.
Och då hände det något konstigt. På tisdagsmorgonen denna vecka hittade jag en svart lapp i min handväska. En etikett av något slag med ordet "Falconetti" textat i vitt.
Ordet "Falconetti" fick en massa klockor att ringa och jag la upp en bild av lappen på sociala medier med en fråga om vad det kunde vara. Efter någon minut fick jag svar.
Anthony Falconetti var tydligen den stora skurken i "De fattiga och de rika", och så vitt jag förstår en av tv-historiens allra grymmaste. Som dessutom bar svart lapp för ögat.
Falconetti spelades av William Smith, som var så övertygande i sin rolltolkning att han inte kunde visa sig ute bland folk utan att drabbas av hat.
Tror faktiskt att jag måste kolla in honom!