Nästan 1,8 miljoner tittare såg första avsnittet för säsongen av TV4:s produktion "Så mycket bättre". Jag var en av dem.
Sett till tittarsiffrorna är programmet en succé. Men om fortsättningen är lika trist som säsongsstarten har jag svårt att se att publikens intresse kommer att hålla i sig.
Första artisten ut att berätta om sitt liv och karriär och få sina låtar tolkade var Uno Svenningsson. Att säga att han inte bjöd särskilt mycket på sig själv är en underdrift. Karln är antagligen blyg, och inte fick han någon hjälp av att stämningen som rådde runt bordet i matsalen på gotländska pensionatet Grå Gåsen varken var varm eller uppsluppen.
Tolkningarna av Svenningsons musik gav heller inga rysningar. Kikki Danielsson blev i alla fall själv lite upplivad när hon sjöng en egen version på engelska av "Under ytan" och Aino Jawo och Caroline Hjelt i Icona Pop gjorde vad de skulle med "Det måste gå". Sabina Ddumbas insats var dessvärre en besvikelse (jag hade förväntningar på henne).
Men den huvudsakliga invändningen mot programmets första avsnitt är att konceptet är både förutsägbart och uttjatat. Artister anländer till pensionat. Artister träffar varandra och pratar forcerat. Artister käkar lunch. Artister klingar i glas. Artister sjunger. Huvudperson kramas och blir tårögd. Artister gör krystad aktivitet. Artister äter middag. Huvudperson berättar något "känsligt". Artister klingar i glas. Artister sjunger. Huvudperson blir tårögd. Och så vidare i åtta avsnitt.
Det hela känns lite trött. Till och med eldkorgarna, drivveden och fårskinnen på Grå Gåsen tycks ha tappat lite av sin mysfaktor när programmet går in på åttonde säsongen. Så på frågan om jag kommer att bänka mig framför tv:n nu på lördag blir nog svaret nej.