Getter är inte att leka med. I Säffle har ett getgäng glott ut en middagsätande familj så till den milda grad att kommunen känt sig föranledd att ingripa. Bockfotingarna hade tagit för vana att kolla in vad grannen åt till middag. Var och vareviga dag radade de upp sig framför fönstret när familjen slog sig ned för kvällsvard – och till slut fick det vara nog. Nu har kommunen bestämt att getterna måste flytta på sig. Åtminstone 20 meter tvingas nu den getägande grannen att flytta sina nyfikna gullspiror – så att middagssällskapet inte ska behöva känna sig så utstirrat.
Ingen koll på vad getter i allmänhet äter, men just de här verkar i alla fall tycka att det vi människor sätter på bordet ser intressant ut. Eller vad vet väl jag, kanske signalerade de allmän avsmak inför köttfärssåsen, makaronerna och pannkakorna. Hur som helst gick det i alla fall grannarna på nerverna.
Getter kan verkligen konsten att gå en på nerverna - bräker, ränner efter och buffar - men getter som glor är väl ändå en baggis, tänker den som en gång var bekant med två som betade direkt ur postlådan.
Hur mycket korrespondens som hann förtäras innan Sandy och Sally, de hette så, togs på bar gärning är oklart, men själva avslöjandet kom i samband med att de satt i sig nästan hela protokollet från Röda korsets senaste sammanträde.
Handlingarna hade lagts i lådan för att getens ägare skulle justera sekreterarens nedplitade rapport – men sedan Sally, eller möjligen Sandy, gått loss på godsakerna fanns knappt hälften av paragraferna kvar i lådan.
Exakt vad som dryftats på det mötet blev därmed aldrig klarlagt och på så sätt påminner postlådeincidenten om veckans möte då två världsledande trendsättare, vana att bli utstirrade för sina frisyrers skull, träffades för att göra upp om kärnvapenarsenaler och lite annat smått och gott.
Något gick uppenbarligen snett för snabbare än tåget åkte huvudpersonerna hem igen åt varsitt håll.
Att ta sig till Hanoi från Washington med Air Force One tar väl sina modiga 10-12 timmar, men det är ändå ingenting mot att åka pansartåg i två och ett halvt dygn från Pyongyang och ner genom hela Kina helt i onödan. Och så tvingas göra samma resa igen, fast åt andra hållet och med oförrättat ärende.
Kvar finns i alla fall en helt obetalbar bild där killarna sitter vid varsin ände av ett stort bord och ser både uttråkade och olyckliga ut.
Alla dessa förhoppningar som blev till grus. Trots att de gjort sig så fina i håret. Visst är Trumps överkamning mer än uttjatad, och självklart är det inte utanpåverket som är viktigt här – men när terrorbalansens två huvudaktörer hamnar sida vid sida på samma bild är det omöjligt att inte fastna vid kalufserna. Uttrycker de sig konstnärligt genom sina olika klippningar?
”Speed battle cut” lär Kim Jung Uns stil kallas och tycks vara en nordkoreansk variant av gammal hederlig pottklippning, en stil han tagit upp efter farfar sin.
Att Trump envisas med sin besynnerliga bena lär förklaras med att han har en envis och bångstyrig tjusarlock som hela tiden måste tämjas och läggas i läge.
Fan tro´t. Men det ger oss ändå något att stirra på och prata om – i brist på riktig info om det misslyckade mötets verkliga stötestenar.