Väljare maktlösa inför iransk ledare med kungamakt

 Styrelseskicket ser invecklat ut, med en rad statsorgan som på papperet ser ut att balansera varandra. Realiteten är att en viss politisk rörelse har inrättat systemet för att behålla sitt monopol på statsmakten. Valen ska ge regimen en fasad av folkstyre utan att kunna leda till regimskifte.

De som härskar vill gärna få både iranier och oss andra att tro att deras politiska ordning – med högste ledare, väktarråd, expertråd, ett slags president och ett slags parlament – är ett teologiskt bestämt statsskick. De där anspråken bör tas med stora nypor salt.

Inte ens i den shi’itiska riktning av islam som är den stora i Iran finns allmän uppslutning om att religionen motiverar den regim Iran nu har – delar av härskarordningen är däremot bekanta från odemokratiska delar av Europas historia. Irans regim behåller kontrollen med metoder som maktdelning (inte i amerikansk men i europeisk monarkistiskt-konservativ mening), politiserat domarvälde samt indragningsmakt mot pressen.

Irans författningsgivare har dock försökt undvika ett helt förstelnat totalitärt system. Politisk tävlan inom regimens ramar, parlamentarisk debatt men bara mellan av regimen godkända kandidater, regelbundna men inte fria val, samt en press som inte är totalt tystad, men hålls nere med indragningar och fängelsedomar – sådant avses ge regimen en viss skyddande flexibilitet.

Samtidigt är en maktdelning genomförd, som svar på en fråga som också de härskande byråkratiska, militära och jordägande grupperna i Europas monarkier ställde då de mötte demokratins frammarsch. Hur förenas rösträtt, rentav allmän rösträtt, med att den avgörande statsmakten skyddas mot rösträttens påverkan? Kejsar-Tyskland skapades 1871 som ett sådant system, en riksdag fanns och den valdes i fria val. Men en maktdelning lade regeringsmaktens grund hos dels kejsaren, dels styret i odemokratiska delstatsmonarkier. Utan parlamentarism kunde militären, ämbetsmännen och deras bundsförvanter i delar av överklassen i praktiken behärska statsapparaten.

Irans revolution 1979 fällde shah-monarkin, men Iran har nu, trots republikansk etikett, en maktdelning mellan överordnad kungamakt utövad av en högsta ledare (ayatollan Khamenei) och andra, lägre statsorgan, av vilka bland annat president och parlament väljs med allmän rösträtt men sedan alla kandidater först granskats och blivit ideologiskt godkända av ett av de till kungamakten knutna organen.

Iran liknar ett slags valkungadöme, där den högsta makten förnyar sig själv genom att de som styr kontrollerar vilka som tas in i den styrande gruppen, samtidigt som en rad politiska maktorgan som revolutionsgardet, den politiska milisen, domstolarna och de statskontrollerade medierna ytterst styrs inte av parlament eller president, utan av högste ledaren och sådana han utser.

En del byggstenar kan leda tankarna till andra staters institutioner – Irans expertråd har en ytlig likhet med Fascismens Stora Råd i Mussolinis Italien. Men i stort är Irans system ett verk av några av demokratins skickligare motståndare, som verkar ha botaniserat en del i Europas mörka förflutna, men sedan skapat något eget och nytt.

Åke Wredén har varit politisk redaktör på Nerikes Allehanda och medarbetare på Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion