SVT:s dramaflaggskepp "Vår tid är nu" är glödhett. Första avsnittet i andra säsongen sågs av lite drygt 1,6 miljoner tittare. Och tacka tusan för det. "Vår tid är nu" bjuder inte bara på maffiga kostymer och historiska återblickar på efterkrigstidens Folkhemssverige, utan också på stor dramatik som engagerar.
Att låta serien utspela sig i restaurangbranschen och i en familj är ett genidrag. Förbjuden kärlek, familjekonflikter, koleriska utbrott i restaurangköket, klasskamp och socialt framåtskridande, allt ryms i "Vår tid är nu" och förvaltas väl av bra skådespelare. Hittills i säsong två är det Suzanne Reuter som matriarken Helga Löwander och Mattias Nordkvist som den äldste sonen Gustaf Löwander som imponerat mest, men Hedda Stjernstedt som Nina Löwander och Adam Lundgren som Peter Löwander är också väldigt bra.
Det roligaste med att återknyta bekantskapen med familjen Löwander och människorna runt restaurang Djurgårdskällaren är att karaktärerna har utvecklats och förändrats under de år som passerat mellan säsong 1 och 2. Det är inte längre självklart vilka som är good guys och bad guys och vem eller vilka som har makt. Det är dynamiskt och beror på sammanhanget. Precis som i verkliga livet, fast i koncentrat.
Jag har tjuvkikat lite på kommande episoder och kan utan att spoila lova att den här utvecklingen fortsätter. Det händer otroligt mycket i varje avsnitt och det är omöjligt att inte bry sig och bli ömsom arg och ömsom rörd. "Vår tid är nu" är redan en svensk tv-klassiker, som kommer att visas om och om igen.
Det är klart att det blir en tredje säsong som utspelar sig i början av 1970-talet och antagligen sänds nästa höst. Sedan är det nog slut, och jag gillar tanken på det. Det vore synd att tjata ut den fantastiska familjen Löwander.