Av alla julsymboler tycks hon i särken vara nummer ett när det gäller att trigga igång det årliga decemberbråket.
När Anders braskar är lussetjafset redan i full gång som ett förebud om att Gävles julbock snart ska brinna och julefriden sänka sig över sjö och strand.
Men varför nöja sig med att bråka om lucia? Gå vidare, vetja, och piska upp en rejäl nätstorm omkring Staffan Stalledräng och hans kusar! Varför ska han förskonas bara för att han är karl?
Strängnäsbon Karin Schagers nya bok ger en bra grund att stå på. I ”Staffan Stalledräng – en gåtfull gestalt i nordiskt julfirande” (Artos förlag) gör hon ett rejält dyk i legenderna om lagårdsdrängen som upphöjts till helgon och numera traskar med i tåget bakom lucia.
Det är bara att inse att de stackars missionärer som sattes att kristna oss råbarkade sällar här uppe i Norden hade ett hårt jobb när allt vårt hedniska hokuspokus skulle omvandlas till något mer rumsrent som gick att släppa in i kyrkan. För annars hade de förmodligen inte fått dit oss alls.
På sina håll fick även pållarna trava in i Guds hus på annandagen och övervara mässan. Ja, vad skulle Ansgar och grabbarna ta sig till med ett folk som sedan urminnes tider förknippade årets mörkaste tid med vilda ritter på hästryggen? Och som gärna spände helt otämjda fålar framför släden just på annandagen bara för att kolla vart det skulle bära hän?
Staffansritterna var dessutom intimt förknippade med Staffansvattnet. Stalldrängarna blev lika törstiga som hästarna av allt galopperande och förväntade sig rikligt med vätskekontroller. Men det var knappast blåbärssoppa de ville ha i kåsorna. Öl och brännevin skulle det vara och ibland hällde de först starkvarorna över hästen innan de själva klunkade i sig av förfriskningarna.
Alltihopa var förmodligen Odens fel, den gamle asaguden som höll sig med egna åttabenta springaren Sleipner och funkade som alla hästars beskyddare. Tro det eller ej, men vi stackars sekulariserade satar kan mycket väl fortfarande offra till Oden. För traditionen att sätta upp en julkärve på en hög stör lär i grunden inte ha ett dugg med gråsparvarnas väl och ve att göra. I stället handlar det om att Odens hästar ska blidkas om de råkar komma skrittande i decembernatten.
Och handen på hjärtat, hur många av oss har med egna ögon sett en domherre landa bland stråna?
Som tur var lyckades missionärerna trolla fram ett ledigt helgon ur rockärmen, en hästkille som kunde axla Odens mantel. Sankt Staffan knegade som stallknekt hos Herodes och fick ta på sig jobbet.
Om lussande läser jag, på annat håll, att det var snudd på samma visa. Lussekärringen, en inte helt genomgod kvinnovarelse, hade härjat om nätterna den 13 december i många herrans år innan hon plötsligt befann sig transformerad till italienskt helgon. Snacka om identitetskris.
De flesta av våra traditioner är helt enkelt sprungna ur ett mish-mash av upptåg och påhitt som för det mesta bara hade ett enda syfte: Party! Fest och glam och lite guldkant på tillvaron. Ett sätt att överleva den långa nordisk vintern under en tid då ljusbehandling av årstidsbunden depression ännu inte var åtkomlig.
Ärligt talat - är det så mycket att bråka om?
Min enda synpunkt är väl att upprätthållandet av dessa gamla seder borde vila på flera. Varför ska just förskolebarnen ta ansvar för att det blir lite festivitas?
BÄST JUST NU