För en tid sedan blev jag uppmärksammad på att det finns flera intresseorganisationer och föreningar som arbetar med forskning och upplysning när det gäller hjärta och hjärna. Eftersom jag har flera familjemedlemmar som drabbats av sådana åkommor, eftersom jag inte är purung själv - och har vissa hypokondriska drag - bestämde jag mig för att skänka en slant. Det var helt enkelt dags nu. Ingen summa jag är stolt över alls. Men en hundralapp till varje förening blev det. Och räknar jag in den fem-hundring jag för en tid sedan skänkte till en annan förening som hjälper nödställda i kris, så blev det i alla fall mer än en spottstyver, tyckte jag. Det var vad min kassa tillät just då.
Men det dröjde inte länge förrän alla breven började droppa in. Ett och annat telefonsamtal också, men framförallt brev. Och det var breven som gjorde mig så besviken. Fina, påkostade, välformulerade brev, med vidhängande inbetalningskort och visst kunde jag väl skänka ytterligare pengar?
Jag förstår. Och ändå inte.
Jag tänkte när jag skickade in mina bidrag att pengarna verkligen skulle läggas till en summa som tillsammans med alla andra givares hundralappar skulle gå till forskning eller för att hjälpa nödställda.
Men jag behöver inte vara nåt mattesnille för att räkna ut att mitt bidrag för länge sedan har ätits upp av alla de fina brev och broschyrer som med tillhörande porto har skickats hem till mig efter det att jag skickade in min gåva.
Mina gåvor har alltså använts för att försöka övertala mig att skänka mer pengar.
Det var faktiskt inte alls det jag tänkte. Jag vet ju redan var ni finns om jag vill skänka mer.
Varför gör ni på detta viset?