På söndagen stod 35-åriga Ewa i Norrtälje, öga mot öga med två vargar. Hon och dottern kom helskinnade undan. Vargar angriper inte människor.
Värre var det för hunden Tajson, som på ett ytterst sorligt sätt fick sätta livet till åt de revirpinkande vargarna. Men till skillnad från Olle kommer Ewas upplevelse användas som politiskt slagträ. Vargen till skillnad från björnen är centrum för en debatt som saknar motstycke.
Inte minst de licensjakter som ägt rum de senaste två åren har bidragit till detta. Vargstammen på drygt 200 djur behövde minska med 27 respektive 20 djur, ansåg miljöminister Andreas Carlgren (C), trots att stammen så sent som 1996 var utrotningshotad. Grunden var inavel. Från forskarhåll hördes protester. ”Det är inte biologiskt möjligt att skjuta stammen till bättre hälsa”, skrev en grupp zoologer på DN Debatt. Hittills får man ge dem rätt. Den planerade utplanteringen av vargungar stöter på ständig patrull och från den minskade stammen i Finland är det bara en som skapat revir i Sverige sedan 2007. Saken är nu anmäld och Sverige riskerar att dras inför EU-domstol.
Carlgrens insats för vargstammen är hittills ett misslyckande. Och grunderna högst diskutabla. En majoritet av svenskarna är för vargens existens och många av de tillfrågade experterna var tveksamma till avskjutningarna från första början. Men i stället verkar det vara de som skrek högst som fick mest gehör. Inför årets jakt sade ordföranden i Dalarnas jägareförbund i ett uttalande att ” beslutet om licensjakt på sex vargar är en skymf mot jägarna i Dalarna”.
Inte efter första licensjakten och inte heller efter andra, var vargarna alltså på en acceptabel nivå delar av jägarkåren. Och kanske blir den det aldrig. I Nordanstig har man gått så långt som att skaffa sig en nolltolerans – kommunfullmäktige har beslutat att kommunen ska vara vargfri. Hur nu det ska gå till.
De flest jägare delar säkert inte denna totala brist på tolerans. Men ändå, på skämt eller inte: Det faktum att begreppet SGT – skjut, gräv och tig – är välbekant i jägarkretsar är oroande.
För familjen i Norrtälje är sorgen över hunden Tajson inte mindre för att den dödades av en varg. Även om risken är mycket större att han skulle ha dödats av ett vildsvin, en jägares jaktvapen eller av trafiken. Oavsett om den är befogad, finns det en rädsla för vargen som inte försvinner för att den förminskas i debatten. Däremot blir det ett problem om den rädslan, eller ännu värre, oproportionerligt hat, förkläds till omsorg om vargens genetiska bas. Sverige förtjänar en rovdjurspolitik som grundar sig på fakta och vad som är viktigt för en livskraftig stam. Inte på vad som acceptabelt för en högljudd minoritet.
Svenska jägare borde ta intryck av Olle, tolv år.