Lokomotivet var fyllt till sista ståplats när Kentnördar från hela landet samlades för att bada i nostalgi. Rosor längs väggarna, en dödskalle att stoppa ned en sista hälsning i - och väldigt många klädda i svart eller vitt för att påminna om dresskoden som ofta var Kents.
Brorsorna Johan och Lars Kinnmalm från Ödeshög respektive Smögen hade klätt upp sig i båda delarna: Svarta kavajer, vita skjortor - allt toppat med kravatter i svart. Söndagen planerade de att ägna åt en Kentpromenad genom Eskilstuna.
Redan före insläpp dök trumslagarflickan från "Då som nu för alltid"- videon upp på Munktellområdet uppbackad av medlemmar i dans-och teaterkompaniet ReAct, som kvällen igenom sedan fanns på plats för att sätta fart på hedrandet. Till exempel låg de blickstilla i skift på golvet i foajén för att markera att det tyvärr inte längre alls går att få liv i bandet. Ett fans försökte sig till och med på att ge konstgjord andning så handgripligen att en ordningsvakt kände sig föranledd att ingripa.
Men i stort var det en mycket lugn och verkligt värdig tillställning helt i linje med kvällens tema: "en sista hommage" som kommer från franskans homme, människa, och betyder ungefär en akt av vördnad och respekt.
Musikskribenten Fredrik Strage DJ:ade tystlåtet i döskallesminkning iklädd en obetalbar gammal Eskilstuna- tisha med både hammare och städ i fronten. Ungefär vid "747":s "Vi rör oss ni står still" började publikhavet försiktigt och med mycket små rörelser visa att de gillade vad de hörde. Både headbanging och crowdsurfing tycktes dock långt borta, här handlade det trots allt mera om begravningskaffe än rockkonsert och det var som om "Godhet" fyllde upp hela Lokomotivet denna kväll.
På scenen projicerades inte tidigare visade bilder på bandet. Foton från turnébussar och matpauser, studiofotograferingar och skivinspelningar. Och i foajén fanns möjlighet att köpa fotografen Jonas Linells unika Kent-bilder. En gång i hedenhös fick han i uppdrag att plåta omslag till ett litet och okänt bands allra första skiva. Han tog med dem på pendeln mot Gnesta och tog lite bilder. Så småningom blev det fler konvolut, bland annat till Hagnesta Hill där en ung svarthårig flicka frontar.
Från det minns Jonas Linell särskilt att det var en del pyssel innan 14-åringen fick bli Kents omslagstjej.
‒Hennes pappa var hög militär och ville lyssna igenom hela skivan innan hon fick tillstånd att vara med. Men sedan blev det klartecken!
Den varma stämningen fortsatte när Carolina Wallin Pérez och hennes band tog över med egna tolkningar av Kentlåtar. Först ut var "Ingenting" följd av "Gravitation" och så småningom en egensinnig version av "Dom andra", så jazzig att det dröjde några takter innan polletten föll ned. Men bra!
Av biljettrycket att döma kan Lokomotivet säkerligen fyllas av Kentälskare för ännu fler hommager...