Oppositionen hade, lagom till riksdagsdebatten, beställt en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som visade att den relativa fattigdomen ökat sedan 2003 och nu mycket riktigt drabbar 1,1 miljoner människor. Detta slog oppositionen, framför allt Vänsterpartiet, upprepade gånger i huvudet på regeringsföreträdarna och talade om ökade klyftor och ett sönderslaget Sverige.
Statistik kan som bekant användas för diverse syften. Valda tidsintervall, definitioner och parametrar kan ge väldigt skiftande svar på samma fråga. Därför kan det vara meningsfullt att titta på den statistik som ligger bakom påståenden om en växande fattigdom i Sverige.
Fattigdomsbegreppet är inte entydigt. När vi talar om fattiga i tredje världen används mått som inte är tillämpbara i Sverige. Här finns inga människor som tvingas leva på motsvarigheten till en eller två dollar – måttet som FN använder för att beräkna antalet extremt fattiga i världen. I stället talar vi om relativ fattigdom. Den vedertagna definitionen är att de hushåll som har en inkomst på mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet, är fattiga. Det betyder alltså att fattigdomen skulle kunna öka även om varenda medborgare fått höjd inkomst.
Vi är många som varit fattiga i många år – utan att direkt uppfatta oss som fattiga. Den som flyttar hemifrån för att studera med bara studiemedel som inkomstkälla ryker rakt ner i fattigdomshålet. Det faktum att fler väljer att utbilda sig nu än till exempel 2007 bidrar till att den relativa fattigdomen ökar. Statistiken tar ingen hänsyn till att denna inkomstsvacka förväntas ge större inkomster senare.
Det relativa fattigdomsbegreppet urvattnar betydelsen av ordet och förminskar ett problem som i många delar av världen är direkt dödligt. I den beställda RUT-rapporten avråds också upprepade gånger från att använda detta mått som definition på fattigdom. Rapportförfattarna rekommenderar i stället en annan definition, nämligen socialbidragsnormen, och då framträder ett helt annat scenario. 2009 beräknades 4,2 procent av hushållen någon gång ha fått försörjningsstöd. Det är fler än 2006, 2007 och 2008 men lägre än under förra mandatperiodens samtliga år.
Den beräkning som finns i rapporten visar framför allt på att inkomstspridningen ökat. Fler har en inkomst längre bort från medianinkomsten. Enligt en del nyliberala teoretiker är det inget problem att spridningen ökar så länge de som har det sämst ställt också får det bättre. Men riktigt så enkelt är det givetvis inte. Att ha en avsevärt lägre levnadsstandard än majoriteten av befolkningen skapar en känsla av utanförskap – även om man lyckas hålla sig både varm och mätt.
Det går att diskutera hur stor inkomstspridningen i anständighetens och rimlighetens namn får eller bör vara. Men det viktigaste är kanske inte spridningen utan mobiliteten. En kortare tids relativ fattigdom till följd av studier eller i väntan på ett arbete, är något helt annat än att år efter år motta försörjningsstöd motsvarande något slags existensminimum. Eller att år ut och år in vara deltidsarbetande ensamstående förälder. Eller att genom missbruk sakta dras längre och längre bort från arbetsmarknad såväl som samhällsgemenskap.
Det är bland dessa grupper – och deras barn – vi kan tala om något som åtminstone liknar fattigdom. Och här finns saker att göra. Men att larma om 1,1 miljoner fattiga och ökande klyftor hjälper ingen till egen försörjning. Lika lite som regeringens höjda flerbarnstillägg som sägs rikta sig till dem som drabbats hårdast av krisen. En ensamstående mamma som blivit av med jobbet kan nog både och ha och inte ha de där extra 50 kronorna för sitt andra barn…