Inte för att bilderna pĂ„ ett med eller mindre medvetet plan hĂ„ller mig som gisslan och ger en kĂ€nsla av skuld som minskar min kĂ€nsla till rĂ€tten att njuta av livet i vĂ„r del av vĂ€rlden och fĂ„r mig att tĂ€nka ânĂ„ja, det finns de som har det vĂ€rreâ, medan vĂ„r personliga integritet minskar pĂ„ grund av skyddsĂ„tgĂ€rder mot just krig och vĂ„ld.
Inte heller för att jag Àr trött pÄ hur krigskÄtheten finns representerad i filmer, tv-spel och serietidningar som barn tar del av.
Och jag vill tillÀgga att jag ödmjukas i skenet av modet hos dem som direkt vill göra nÄgot Ät det hela och hjÀlpa de mÀnniskor som drabbas vÀrst i krig och konflikter.
Nej, jag lÄter bli att ta del av nyheter om krig eftersom de alltid behandlar symtomen i stÀllet för roten till krig och konflikter.
Och nu undrar du, kÀra lÀsare, vad Àr dÄ roten till problemet?
Min lekmannagissning Àr att denna rot utgörs av vapen, pansarvagnar, attackflyg, stridsfartyg och allt dÀremellan. SjÀlva verktygen som anvÀnds för att döda.
Den som sade allt det hÀr bÀst var den bortgÄngne komikern, filosofen och verbale kampsportaren Bill Hicks nÀr han pÄ 90-talet under rubriken Olösliga problem lösta ifrÄgasatte mediernas bevakning av balkankriget. Han undrade om journalister och mediebolag verkligen brydde sig om mÀnniskorna som drabbades, eller om bevakningen skapade en mental cell dÀr allmÀnheten hölls fÄngen inom vÀggar skapade av rÀdsla, oro och en kÀnsla av hjÀlplöshet.
Bill Hicks lade sedan fram en lösning pĂ„ hela krigsfenomenet: ta reda pĂ„ var de inblandade parterna i krigen fĂ„r sina vapen ifrĂ„n â och sprĂ€ng dessa fabriker och militĂ€rbaser. En sidoeffekt var hur mycket bensinkostnaderna skulle dras ned om stridsplanen slĂ€ppte sina bomber just nĂ€r de lyfte frĂ„n startbanan.
Och visst borde Sveriges fredsmedlande insatser gÄ bÀttre, och fÄ en skjuts i trovÀrdigheten, om Bofors och HÀgglunds hade legat i ruiner.