"Vi har inte ord för att uttrycka vår tacksamhet"

Som i en bubbla. Så beskriver Inger Nordling livet de två senaste månaderna. Det är så lång tid som gått sedan sonen Johan Nordling, 39, skadades allvarligt i en motocrossolycka i USA.

‒Det känns som jag bara studsar runt i den där bubblan, fram och tillbaka, säger hon.

Hon och maken Kjell Nordling har varit hemma i Sverige i nästan en vecka när vi träffas i huset i Slottsbrinken. På ett sätt är det skönt att vara hemma, säger Kjell Nordling. Han har börjat jobba igen, och vardagliga sysslor gör att svåra tankar håller sig på avstånd.

‒Men nätterna har inte blivit direkt bättre. Då tänker man mycket på Johan.

Vi vet ännu inte hur pass skadad hjärnan har blivit. De säger att det kan ta ett halvår eller ett år innan det går att säga något om bestående skador.

Inger Nordling, mamma

Det hade blivit kväll, torsdagen den 12 oktober, när telefonen ringde hemma hos föräldrarna.

‒Det var från Johans telefon så det var en bild på honom som syntes i telefonen, och jag svarade "hej gubben!". Men då var det Hannah och hon bara grät, berättar Inger Nordling.

Det var förmiddag i Kalifornien. Sambon och fästmön Hannah Gillisson berättade att "Puffen", som Johan Nordling kallas, dagen innan hade råkat ut för en olycka på crossbanan Cahuilla creek, 18 mil från Los Angeles. Han hade brutit lårben och bäcken och flögs till sjukhus i Palm Springs med helikopter. Under operationen under natten hamnade han i koma, som en följd av den kraftiga hjärnskakning han också hade ådragit sig vid fallet. Samtidigt lyckades hans lungor inte syresätta blodet till resten av kroppen och hjärnan. Läget var kritiskt.

Inger och Kjell Nordling ringde de andra barnen, storasyster Sofia Hamelin som också bor i Slottsbrinken och lillebror Pär Nordling som bor i Åkers styckebruk, och fredagen ägnade de åt att leta flygbiljetter.

‒Det var självklart att vi alla skulle åka, det var ingen tvekan om saken, säger Kjell Nordling.

På lördagsmorgonen korsade de Atlanten och sent på söndagskvällen, lokal tid, var de framme hos svärdottern. Dagen därpå besökte de sjukhuset för första, men långt ifrån sista, gången.

‒Jag var orolig för hur Johan skulle se ut med sår och skador, men något sådant syntes inte. Han låg där i sängen med alla slangar, tuber och maskiner. Det var... usch. Det spelar ingen roll hur stora eller små de är, ens barn, säger Inger Nordling och ögonen tåras.

Familjen bodde på ett hotell några minuters promenad från sjukhuset, och gjorde tre–fyra besök hos Johan Nordling varje dag. Utöver att titta till sin son och bror försökte de också se vad Hannah Gillisson, som suttit vid hans sida hela tiden, behövde för att orka.

Det hade inte gått många dagar på det som skulle komma att bli en mer än sex veckor lång amerikavistelse, när de började förstå vad som samtidigt hände flera hundra mil från sjukhuset. Ett par dagar efter olyckan hade Johan Nordlings vän, Strängnäsbon Tony Larsson som också var med på crossbanan, uppmanat människor att skänka pengar. Bakgrunden är att Johan Nordling saknade en försäkring som täckte vårdkostnader utomlands.

‒Ja, det var kanske lite slarvigt. Men det var inte riktigt så att han bara åkte iväg utan att bry sig om försäkring, säger Kjell Nordling.

Han berättar att Johan Nordling hade tagit kontakt med sitt försäkringsbolag kort före avresan, och bett att få teckna en tilläggsförsäkring. När olyckan redan hade skett ska svaret från bolaget ha kommit – att de inte hade någon sådan försäkring att erbjuda.

Tony Larssons Facebook-inlägg blev startskottet för en insamling som nu har nått över 1 miljon kronor. Vänner, bekanta och totala främlingar engagerar sig för att på olika sätt få in pengar som i första hand ska täcka Johan Nordlings hemtransport men också delar av vårdkostnaden.

‒Det är helt otroligt och vi har inte ord för att uttrycka vår tacksamhet. Vi kan bara säga "tack". Det låter så litet, "tack", men jag vet inte vad vi annars kan säga. Vi har allihopa läst i Facebookgruppen #kämpapuffen och det har verkligen gett oss hopp om att allt kommer att ordna sig, på något sätt. Och hopp om mänskligheten! säger Inger Nordling.

Det finns ju ingen människa som kan betala de här summorna. Men vilka åtgärder de kan ta till för att få in pengarna vet vi inte ännu.

Kjell Nordling, pappa

Johan Nordlings tillstånd har förbättrats. När familjen kom till sjukhusets intensivvårdsavdelning låg han i koma och kunde inte andas utan respirator. Nu vårdas han på en rehabiliteringsavdelning och tränas i muskelstyrka och stabilitet, finmotorik samt tal och sväljfunktion.

Planeringen för hemresan pågår, och familjen har goda förhoppningar om att Johan Nordling ska vara i Sverige till jul. Tanken är att han ska flygas hem i reguljärflyg, i en första klass-avdelning där sätet kan fällas till helt liggande läge. Någon sjukvårdspersonal bedöms inte behövas.

‒Han kommer behöva blodförtunnande sprutor, och det har sjukhuset visat Hannah hur hon ska ge. Hannah, det finns ingen guldpiedestal som räcker att sätta denna tjej på! Hon har tagit hand om Johan hela tiden, sköterskorna säger till henne att hon gör deras jobb. Och hon gör det så bra, hon borde verkligen sadla om till sjuksköterska efter det här, berömmer Inger Nordling.

Det amerikanska sjukhuset har kontakt med vården i Sverige för den överlämning som väntar, berättar Inger Nordling. Förhoppningen är att Johan Nordling ska få plats på ett rehabiliteringsboende genom Danderyds sjukhus eller Akademiska sjukhuset i Uppsala, innan han är tillräckligt återhämtad för att kunna bo i ett vanligt boende.

‒Vi vet ännu inte hur pass skadad hjärnan har blivit. De säger att det kan ta ett halvår eller ett år innan det går att säga något om bestående skador. Han har varit arg och irriterad, och vi har förstått att svackor i humöret är helt normalt. Johan tycker inte om att vara stilla och nu är han sängbunden, det är nog frustrerande. Men hans leende är detsamma, säger Inger Nordling.

Johan Nordling kommer att lämna sjukhuset i USA med en saftig räkning. Den rehabiliteringsavdelning han vårdas på för tillfället kostar "bara" 22 000 kronor per dygn, att jämföra med de svindlande 150 000 kronorna för ett dygn på intensivvårdsavdelningen. Enligt föräldrarna har totalsumman överskridit 20 miljoner kronor – och det är oklart hur det kommer att hanteras av sjukhuset.

‒Vi har verkligen lärt oss hur amerikansk sjukvård fungerar för den som inte har någon försäkring. Läkarna är en sak, de är helt fantastiska. Sjukhusledningen är något helt annat. Det finns ju ingen människa som kan betala de här summorna. Men vilka åtgärder de kan ta till för att få in pengarna vet vi inte ännu, säger Kjell Nordling.