Lasse Sorjonen från Eskilstuna var en av många ensamma människor som bor i kalla tysta lägenheter. Vintertid stannade han inne flera månader. Han var rädd för att bli sjuk om han gick ut i det kalla vädret.
Jag kom in i hans liv för fyra år sedan. Oavbrutet knackade jag på i hans hjärta och lyckades efter många försök få kontakt. Jag behövde hjälp med att bygga en terrass vid min stuga på Linnéakolonin i Eskilstuna där även Lasse hade ett hus.
Fyra år har gått så fort. Vi blev vänner och hjälpte varandra att se ljuset i tillvaron. På sommaren var vi på kolonilotten. Vi odlade tillsamman, byggde växthus tillsammans, vi skrattade, grälade, drack kaffe tillsammans och ringde varandra på kvällen och på morgonen varje dag. Under vintern var vi hemma hos mig nästan hela tiden.
När Lasse i somras fick ont i magen trodde han det var magkatarr. Han gick till vårdcentralen och fick medicin mot infektion och kände sig lite bättre. Men han orkade inte som förut, och han tappade vikt. När han sa ”Jag har cancer Mohamed”, kände jag mig som ett block av is. I brevet från sjukhuset stod det att cancern inte gick att bota, bara smärtan kunde lindras.
”Min goda vän du ska vinna över sjukdomen”, sa jag till honom, men varma tårar rann över mina kinder och min mun. Vi var två ensamma varelser i världen. Vi behövde varandra.
Vi kämpade tillsammans mot sjukdom och depression. Lasse ville inte att jag skulle åka till Libanon som det var tänkt. Jag var rädd att inte orka ifall det blev värre för Lasse men kunde inte svika honom.
Lasse hamnade på onkologen. Han ville inte prata om döden. I stället diskuterade vi på vilket sätt vi skulle dela på odlingsmark. Allt var ordnat. Vi väntade bara på sommaren.
Den fjärde oktober ringde en sjuksköterska och sa att Lasse var mycket dålig. Jag bad om mirakel men miraklet kom aldrig. Dagen därpå dog min vän Lasse.
Lasse har dött och en annan del av mig har också dött.
Lasse Sorjonen är borta men jag finns kvar hemma på Järntorget. Jag sörjer min vän.
Mohamed Fakih