Nu har jag själv haft chansen att smälta intrycken från en av årets kanske mest emotsedda actionäventyr, och jag har nått slutsatsen att när Expendables är som sämst så är den riktigt usel och när den är som bäst så kommer jag inte på något alls.
Det kunde ha blivit lite lättare att ta underhållningen på lite allvar om Stallone bara mäktat med att blanda in lite mer humor. I stället är tonläget väldigt ansträngt och spänt hela tiden, det handlar bara om att leverera torrt knastrande, hårda ord. Och när ingen hotar sina medmänniskor om en snar och mycket plågsam död så pratar de vapen och ammunition och plockar fram granatgevär som låter som en korsning mellan hel serie åsknedslag och det torra dunk-dunk-dunk från en fisketrålare. Och det blir verkligen bara slamsor kvar av alla de soldatklädda statisterna.
Stallone borde bli lugnare med åren – han fyllde 64 för ett par månader sedan – men demonstrerar tydligt att han ser fram mot nya våldsamma projekt. Jag misstänker starkt att nästa film blir en hyllning till George Romero och hans zombiefilmer, och jag tror att Stallone skulle passa bra i en splatterliknande historia där allt krut får läggas på att effekterna när varelser bokstavligen sprängs i bitar.
Det börjar redan utanför den somaliska kusten där Sylvester Stallones trupp med gamla legosoldater ska försöka befria piraternas gisslan, och där Dolph Lundgren i sin roll som Gunnar, som de andra hela tiden verkar uttala Gunman, löper amok och vill hänga en av piraterna.
– Det är så man gör med pirater, frustar han.
Förklaringen av hans sammanbrott sammanfattas med att livet drabbat honom, det drabbar oss alla, förr eller senare. Det och att han missbrukat narkotika en längre tid.
Plattityderna haglar en god stund.
Historien som sedan tar vid är kanske inte så dum men totalt underordnad drabbningarna, biljakten och allt snack om vapen. Jag tror rent av att man lagt mer kraft och energi på en scen där Mickey Rourke med ett frejdigt klatschande av en medskådespelerska akterspegel ber henne att gå till köket och hämta en supermartini... sex oliver... än vad man gjort för att någotsånär få ihop en hållbar historia.
Varför sitter man då kvar till det bittra slutet?
Ja, säg det?
Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis kanske kommer tillbaka i några sekunder till, och bara förklarar varför de alls är med.
Det kanske kommer några sevärda outtakes med någon annan. Det kanske kommer en förklaring till varför Jackie Chan, Steven Seagal eller Jean-Claude van Damme saknas här.
Så vad utmynnar det hela i? Att allesammans blir nominerade till årets minst smickrande filmpris, The Razzle Award, alla utom Mickey Roarke, som vid sidan av sin klatsch även har en monolog om samvete som vida höjer sig över allt annat i denna film.