Det blev till exempel ett långt bättre utfall än i till exempel Innsbruck 1976.
Där gjorde den blågula truppen ett nästan uselt OS.
Eller vad sägs om två ynka brons – det ena en inte så liten besvikelse (Ingemar Stenmark i storslalom), det andra en jätteskräll (Benny Södergren på 50 kilometer).
Jag har mina första olympiska minnen från just dessa spel i Tyrolen.
Jag kommer ihåg att Fjällvindens Ingemar Stenmark, då ännu inte 20 år fyllda, hade ett stort favorittryck på sina axlar. Det gick så där. Guldfavoriten slutade trea i storslalom och körde ur i slalomen.
Har också minnesbilder från Södergrens femmil. Ett av dem är en sovjetryss som hade spytt ner sig. Den vita dräkten var så att säga missfärgad.
Sverige deltog inte i hockeyturneringen, vilket säkert betydde en missad bronspeng bakom svårslagna duon Sovjet och Tjeckoslovakien.
Över huvud taget var Innsbruck-OS rena ankdammen jämfört med vad som pågår i Sydkorea.
Endast 37 nationer deltog (i år är det över 90) och bara 291 kvinnor fick chansen att tävla. Tio sporter fanns på programmet.
Damerna hade till exempel inget skidskytte och ingen hockeyturnering.
Curling fanns inte alls. Inte heller moderna påfund som halfpipe, skicross eller slopestyle.
Ett sånt format innebar att spelen bara tog en och en halv vecka att genomföra.
Om det var bättre förr?
Nej, det kan jag ju inte påstå.