I början hade man stora ambitioner gällande entusiasm, men inte kapitalt. Mot slutet av skivbolagets första år insåg man att företagets ekonomi inte var på topp och att man var tvungen att arrangera en konsert för att driva in pengarna som fattades. Pipaluckgalan blir en succé och räddar det Eskilstunabördiga skivbolaget. Året därpå bjuder man återigen in till Piplucken och på den vägen har det fortsatt.
I lördags kväll stod portarna öppna för den 28:e upplagan och man lockar med akterna Adam Heldring, The Nocounts och Mjölbys Baktaktsorkester. De sistnämnda är först ut. Namnet lämnar inget kvar åt fantasin. Dom själva kallar deras musik för populistisk pretto-progg-reggae, fast menar på att andra tycker skitig bonnreggae. Jag uppskattar texterna, lekfullheten och den festliga stämningen som den här typen av band sprider. Tyvärr kan jag ofta tycka att just sån här musik bygger så mycket på baktakten att den förlorar de nyanser som håller hungern vid liv. Mjölbys Baktaktsorkester lyckas dock charma mig mer än de flesta andra reggaeband.
Nästa gäng på scenen frontas av en kille som sålde nästan allt han hade för att köpa en akustisk gitarr och en one-way-ticket till New York. En kille jag såg live första gången på Sucken 2006. För den som inte redan vet det pratar jag förstås om Adam Heldring. I år har han släppt en Ep och en fullängdare, figurerat i pressen, nyhetsmorgon och som reklam på spotify. När han nu står på scenen framför mig får jag den där känslan man drabbas av när en kändis är i samma rum. För mig är han det, en hemvändande kändis. Och det jag inte begrep i hans musik den där gången på Strömsholmen 2006 är jag helt på det klara med nu. Adam har ett fantastiskt kompand kvällen till ära och är så sjukt bra att jag nästan inte vågar nämna att hans förkärlek till sexåttondelstakt tenderar att bli lite tjatig. Jag förlåter dig, Eskilstunas Kristoffer Åström.
Vinterkräksjukan slog till och The Nocounts ersätts av Patrik Kolar Trio, som i kväll är en kvartett. Jag skickar ett vykort till bandet Trummor och Orgel och säger att det är som Patrik ni borde låta. Kolar bjuder på dans, jazz, lite funk och rikligt med retro-röj. Det verkar inte bekymra någon nämnvärt att proppen går tre gånger. De spelar på ändå. De knyter ihop säcken för i år. Så här skulle vara utekväll vara. Pipalucken, vi ses igen nästa år.