"Jag är född i en spökstad" sjunger Jocke Berg i visan och man antar att han tänker på Eskilstuna. Då har han nog inte varit i Visby, tänker jag själv när jag tassar ut genom ringmuren en kväll tre dagar efter mitten på augusti. Det är fortfarande sommar, men skolorna har startat och medeltidsstaden ligger precis så där öde som det påstås att städer gör strax efter en neutronbomb.
I stort sett varenda hus är beckmörkt. I de fönster där det trots allt lyser är ljuset av det automatiska slag som kommer och går i tidsintervaller så att det ska se ut som om någon är hemma. Inte ett enda blekvitt tv-sprakande. Ingen i hela stan verkar vara hemma.
Visbyborna har åkt hem på riktigt. De gotlänningar som blivit kvar på ön har inte råd att bo innanför murarna.
"Sudermalm äter upp Gotlands själ" skrev frilansjournalisten och exilgotlänningen Kristofer Ahlström för några år sedan och beklagade att Sudret på södra Gotland tagits över av stockholmare. Självklart fick han mothugg. För det är väl bättre att stockholmarna köper upp Gotland än att kåkarna förfaller?
"Jag växte upp i en spökstad" fortsätter Berg. Det är det numera få som gör i Visby.