Att bo i Indien var en tanke Fia Nero umgicks med i många år. Men mer än tänka på saken hann hon inte, arbetsnarkoman som hon var.
– Jag var ombudsman inom hotell- och restaurangfacket. Älskade mitt arbete, men jobbade jämt och var så stressad och uppslukad av mina arbetsuppgifter att de helt tog över privatlivet.
Till slut slog det tvärstopp. Fia kollapsade innanför ytterdörren en dag. Och drabbades i samband med det av sjukdomen alopecia, som orsakar håravfall. Från att ha haft ett midjelångt hårsvall tvingades hon se alltihop rasa av i tjocka testar.
– Jag begravde håret i trädgården, som en symbolisk handling, och sörjde håret enormt.
Men från den dagen 2005 vände livet sakta men säkert.
– Sedan dess, då jag precis lika gärna hade kunnat dö av min djupa depression, har jag dagligen jobbat med min självkänsla och tagit mig tillbaka upp till ytan.
I dag kan Fia till och med känna tacksamhet över förlusten av håret.
– Nu skulle jag inte vilja ha det tillbaka. Har funnit mig själv i mitt nya utseende. Och nu vet jag att det yttre inte betyder ett dugg när det kommer till kritan. Kärlek är det enda viktiga, den starka drivkraften i mitt liv i dag.
När livsgnistan återkom startade Fia eget och började importera bland annat duschdraperier från Indien.
I början av 2010 tog Fia och maken Niklas beslut om fler förändringar. Huset skulle säljas och de skulle börja om på nytt någonstans. Det stod mellan Askersund, där Fia är uppvuxen och har sina föräldrar, och – Indien.
– För mig var valet att bryta upp aldrig svårt. I Indien hade jag varit flera gånger redan, och visste att jag stortrivdes där. Genom firman hade vi ju dessutom goda indiska kontakter.
I Indien har hon funnit ett livstempo som passar henne.
– Jag älskar att sova på morgnarna och passar inte in i den svenska normen där man ska stå i givakt vid sex på morgonen, redo för en produktiv arbetsdag. Här kan vi leva vår dag i den takt vi önskar.
– Sverige och stora delar av västvärlden är för organiserad. Människor har slutat leva. Man har sitt jobb man går till, och många gånger tycker illa om, och lever upp de sommardagar solen skiner.
Som svensk ska man passa in i mallen och titta ner i marken när man går, säger Fia. Den som går och ler betraktas som någon som rymt från psyket.
– Det är en skymf att bli skrattad åt i Sverige, här blir man utskrattad flera gånger om dagen. De första månaderna tyckte jag de var hemskt oförskämda, nu inser jag vilken härlig energi det ger när ett gäng tonårsgrabbar skrattar.
Indien är precis som man tror, en smältdegel av religioner och traditioner, konstaterar Fia.
– Jag har den bestämda uppfattningen att landet kollapsar den dagen indierna slutar tro, vad det än är de tror på. De kör som galningar och om inte de hinduiska gudarna, Allah och den kristna Guden samarbetade skulle nog trafikolyckorna öka med tusentals procent, för det handlar ofta om millimetrar.
Hon har till viss del fått omvärdera sin romantiska bild av Indien. Att driva företag exempelvis visade sig inte vara lätt. Företaget fick förra året lov att försättas i konkurs.
– Affärskulturen är väldigt olik vår och det tar sin tid att förstå hur indier fungerar. Måste erkänna att jag fortfarande blir förvånad över hur de tänker ibland.
En tid drev familjen också ett kafé, som de tvingades stänga eftersom de på västerländskt vis inte inrättade sig i systemet med mutor. I dag hjälper de svenska företagare att hitta rätt leverantörer, de sköter kommunikationen vid affärsuppgörelser och fungerar som bollplank.
Och femåriga dottern Leya, som pratar såväl hindi som engelska flytande, och som i indiernas ögon ser ut som en docka, har uppdrag som fotomodell.
– Just nu sitter det stora skyltar med hennes fotografi längs vägarna i hela Indien. Det är lite häftigt.
Om några månader väntar ett nytt äventyr. Efter att ha tvingats lämna Indien var femte månad för att förnya visumen känner familjen att det är dags för lite lugn och ro.
– Vi packar det nödvändigaste och hunden och flyttar till Katmandu.
– I Nepal kan vi få fem års affärsvisum utan större besvär. Då kan vi åka tillbaka till Indien några dagar då och då, men även åka till Kina, för att köpa grejer till våra kunder.
Flyttar ni tillbaka till Sverige någon dag?
– Jättesvårt att säga. Leya kan börja skolan här om det är så. Hon ska gå i nepalesisk förskola så snart är hon fyrspråkig.
Skulle du vilja att Leya stannar kvar och bildar familj i Indien – eller Nepal?
– Det får hon gärna göra. Vi ser oss mer som globala medborgare än svenskar i dag. Det är så lätt att resa över världen och jobba via datorn att man kan bo var som helst.
I dag ser Fia tillbaka på depressionen och kollapsen 2005 med mycket klokskap. Hon är övertygad om att allt har en mening, gott som ont, även om det ibland kan ta tid innan man ser den.
– Jag jobbade som utbränd i sju år, och när jag var i den situationen spelade det ingen roll vad någon sa till mig. Jag är en fruktansvärt envis människa. Men magen la av, jag hade ständig huvudvärk och kroppen gjorde allt för att jag skulle förstå att jag var helt fel ute. Till slut drabbades jag av sjukdom och tappade jag allt mitt hår, och det är jag oerhört tacksam för. Annars hade jag varit död i dag.
Fia Nero är övertygad om att det finns en plan för varje människa, och att alla våra tankar vi sänder ut i universum påverkar våra liv.
– Förr skulle jag aldrig ha sagt ”det ordnar sig”. Det kan jag i dag, till och med flera gånger om dagen, och mena det. Jag lever, och jag lever ett liv som jag själv valt, tillsammans med min familj.