Wilhelm Björnberg blev två och ett halvt år. Han dog i november 2008, i sviterna av en brusten blindtarm, efter att fel på fel begåtts på Mälarsjukhuset.
Fallet med den lille pojken, som lämnades utan hjälp i många timmar på sjukhuset innan någon insåg allvaret i hans tillstånd, blev rejält uppmärksammat, inte minst i Eskilstuna-Kuriren. Socialstyrelsen var skarp i sin kritik mot Mälarsjukhuset och flera läkare varnades.
När uppståndelsen och skriverierna så småningom klingade av stod Anna och Wilhelms pappa Christer Andersson kvar mitt i familjens ofattbara tragedi. Anna beskriver tillvaron då som en karusell.
– Det var bara att försöka hålla i sig och hänga med runt, runt i känslostormarna.
Anna sitter vid köksbordet och berättar. Samma köksbord vi träffade henne vid för två år sedan, då hon och Christer berättade om sorgen och saknaden efter Wilhelm, och om kampen de förde för upprättelse och för att samma misstag inte skulle kunna drabba andra.
I Annas knä sitter nio månader gamla Dante.
– När vi kom ut från sjukhuset sa vi att vi aldrig mer skulle skaffa barn. Men ett halvår efter Wilhelms död började vi försöka. När vi så småningom började komma till liv igen kändes det som en revansch att börja tänka på fler barn. Och vi hade ju tänkt att Wilhelm skulle få syskon. Han hade blivit en sån bra storebror.
– Många tror att sorgen försvinner när man får ett barn till. Men sorg och glädje går hand i hand. I början när Dante kom var jag ofta ledsen. Saker jag glömt om Wilhelm kom tillbaka. Nu försöker jag glädjas åt minnena i stället.
– Jag kan se Wilhelm i Dante ibland och säger rätt ofta fel namn. Men jag intalar mig själv att det är helt naturligt, och hade Wilhelm funnits hade jag säkert sagt fel till pojkarna ibland.
Blandrashunden Wilya busar med Dante när han ålar sig ner på köksgolvet. Wilya flyttade in sommaren efter Wilhelms död. Det var inte alls meningen att Anna och Christer skulle ha hund, men när de följde med vänner för att titta på hundvalpar valde hon dem, helt enkelt.
Namnet kom naturligt, stavningen likaså.
– Hon blev vår vilja att fortsätta. Vi tänkte att, en hund har man ju åtminstone tio år. Så länge hon finns kommer vi att leva.
Genom Wilya kom de ut bland folk litegrann, blev engagerade i hundklubben.
– Hon drog oss ut i vardagen igen.
Anna som behövde prata, älta och gråta hittade via föreningen Spädbarnsfonden flera andra föräldrar som förlorat barn, och fann tröst där.
– De blev jätteviktiga för mig. Här fanns människor som förstod och kände igen alla knäppa tankar och idéer som dök upp i mitt huvud. Alla skuldkänslor för allt och alla.
Länge drog Anna hårda paralleller mellan vad hon och Christer gått igenom, och vad människor runt dem klagade över. Kände sig arg och bitter.
– Jag har fått mycket mindre tålamod med folk som gnäller över småsaker. Drar mig undan i stället för att alltid vara så social och trevlig som jag tidigare var.
Hon har full förståelse för att människor i sorg känns skrämmande för utomstående, och skapar osäkerhet inför hur man ska närma sig ämnet.
– De flesta sa ”jag vet inte vad jag ska säga...”, och det var helt ok. Det kändes skönt, för det visste ju inte jag heller. De försökte i alla fall. Andra uttryckte sig dumt och sa saker som ”tiden läker alla sår”. Det stämmer ju inte, man lär sig bara leva med sorgen.
Det sämsta, menar Anna, man kan säga till en djupt sörjande människa är ”hör av dig när du orkar”.
– Man orkar aldrig. Då var det bättre att människor bara ringde. Då kunde jag själv avgöra om jag orkade svara eller inte.
– Jag satte nog på mig rätt rejäla skygglappar. Wilhelm och jag hade ju gjort allt tillsammans, han var alltid med mig. Plötsligt skulle jag klara av vardagen ensam. Så mycket, överallt, påminde om honom. I dag kommer det i omgångar.
Till en början sparade Anna och Christer allt efter Wilhelm, packade undan och ställde in fulla kartonger i förrådet.
– Långt senare plockade jag upp, grät och sorterade. Lite saker har vi behållit, lite kläder och snuttefiltar som bara är för minnet.
Anna fick ofta höra att hon var så stark genom hela tragedin. I dag kan hon förstå vad folk menade.
– Det tyckte jag aldrig själv då, eftersom jag gav upp några gånger.
– Men Christer och jag gick aldrig under båda två samtidigt. Kuratorn vi gick till kallade det för att växeldra, och det var tur att vi funkade så, för på nåt sätt lyckades räkningar bli betalda och allt annat vardagligt att rulla på.
– Samtidigt lärde jag mig att be om hjälp. Har varit van att alltid klara mig själv, men nu bad jag vänner att handla åt oss, och tackade ja när andra kom med lagad mat.
När Anna kom tillbaka till jobbet som förskollärare fick hon först en stark känsla av att behöva byta jobb snabbt. Inte kunde hon jobba kvar, bland alla barn.
Samma känsla av att snabbt behöva förändra hade infunnit sig när Anna och Christer tre veckor efter Wilhelms död fick flytta in i huset de köpt och renoverat. Glädjen över det nya hemmet fanns där inte längre.
– Alla förändringar vi gjort i huset hade vi gjort för Wilhelms skull. All planering var för honom och han hade varit med och renoverat. Vi var på väg att sälja.
Men de lugnade sig, och landade i det nya hemmet. Och på jobbet. På Fonus rådde man familjen till att inte ta några stora beslut på en gång, utan att avvakta lite.
När Anna ser tillbaka på åren som gått efter den ofattbara tragedin känner hon viss stolthet.
– Jag är stolt över att vi orkade kämpa för upprättelse trots att det kändes som att ingen inom vården lyssnade på oss Det är så skönt att höra att rutinerna med sjuka barn på sjukhuset verkar fungera bättre och att familjer får hjälp snabbt. De som hände oss får aldrig nånsin hända igen.
Nu orkar hon blicka framåt allt längre stycken. Kan känna lycka, glädje och tillförsikt inför framtiden. Och kan se sig själv som farmor. Men oron finns ständigt med.
– Kaostankarna är aldrig långt borta. Hur länge får vi låna Dante? Jag har mycket att jobba med för att inte bli överbeskyddande. Barn måste ju få utvecklas.
Anna konstaterar att det i många hem är tabu att prata om döden.
– Men som jag ser det är det viktigt att vara öppen. Jag tror – hur synd det än är att barn ska behöva gå igenom sånt – att de som vuxit upp nära döden blir öppnare som människor. Vi kommer att berätta för Dante om vad som hände storebror.
Vad känner du i dag gentemot läkarna och personalen som ansvarade för Wilhelm?
– Ett tag, innan jag fick läsa om alla de fel som gjordes den där dagen, var jag förlåtande. Hat är ett väldigt starkt ord, men nåt åt det hållet har jag känt. Alla kan gå till jobbet och ha en dålig dag. Men hade de det allihop?