Märt Eellend, Eskilstuna, blev 73 år och efterlämnar makan Talvi samt sonen Johan med familj.
Att få en medalj ur den estniska inrikesministerns hand har få svenskar förunnats. En av dem är Märt Eellend. Fyra år gammal kom han med föräldrar och en syster som båtflyktingar från Pärnu Estland. Fiskebåten landade i Slite på Gotland och familjen kom sedan till Stockholm. Att på 80-talet kunna besöka det forna hemlandet som också snart blev självständigt, var något som ingen exilest kunnat föreställa sig.
Brandväsendet i Estland hade sedan andra världskriget skötts av ryska militärer som vid självständigheten lämnade landet. Ansvaret vilade nu hos unga och oerfarna brandmän. Utbildning framför allt men även material behövdes och Sverige hjälpte till. Här blev Märt en given person som den i Sverige enda estnisktalande brandchefen. Han blev kursledare, tolk och också mentor. För allt detta var den nya unga nationen tacksam och 1998 kallades Märt till Tallinn för att motta en medalj för sin stora roll i moderniserandet av Estlands brandväsende.
Att vara exilest dvs flykting är något speciellt, förstod vi så småningom under vår nästan 40-åriga vänskap. Det är något för oss alla att begrunda när främlingsfientliga vindar blåser och åsikter som att dom kan väl vara som vi råder. Inget barn väljer sina föräldrar eller den plats man föds på. Detta blev oerhört starkt för oss den sommardag vi stod i Pärnus hamn och Märt berättade vad han som 4-åring mindes av bombningarna och eldflammorna. Vi andra brast i gråt enbart vid tanken på den lille rädde gossen.
Lågmäld och försynt men lugn och trygg samt oerhört praktisk var Märt. Och på alla gemensamma resor vande vi oss vid att det första Märt gjorde när vi anlänt till något hotell, var att kontrollera brandutrustning och utrymmesvägar. Så på framtida utflykter har vi förstås alltid med oss en resebrandvarnare. Vad skulle annars Märt säga!