Samtidigt som skivförsäljningen går ned går livespelandet upp, konstaterar Mikael Rickfors. Numera är det inte så viktigt att få ut en platta med jämna mellanrum, det är turnéerna som är försörjningsbasen. Efterfrågan på levande musik är större i dag, men kraven har också ökat.
– Nu är spelandet mer som ett yrke. Konkurrensen har hårdnat helt hysteriskt, och då gäller det att man inte slarvar. När man började för 30-40 år sedan, då var det bara kul, man repeterade inte så mycket eller tänkte på framtiden. Det är fortfarande kul, men det är på en mer professionell nivå nu.
Mikael Rickfors bor sedan ett år tillbaka i ett hus på landet strax utanför Stockholm. Han har en tallbacke utanför verandan, ser ned till sjön från köksfönstret, och har sin studio ute på gården. Där ska han sitta en hel del de närmaste månaderna och jobba med en ny skiva, den här gången förmodligen med ett världsmusiksound. Inspirationen kommer från Afrika och Kenya, ett land han har haft mycket att göra med på senare år. Hans fru är född där och de är engagerade i en skola för föräldralösa barn som har 45 elever.
– Bara man kan rädda några småungar är det värt det, även om man vet att det bara är spott i Mississippi, säger han.
– Jag har en väldig kärlek till Afrika och kulturen och musiken som finns där nere. Det är mycket Afrika i det jag gör nu.
I vinter åker han en sväng till Los Angeles för att fortsätta inspelningarna med några musikerkompisar där. Musik är ett samarbete, och det är samspelet som ger något, säger han. 1967 släppte han sin första skiva med bandet Bamboo och 1971 ersatte han sångaren Allan Clarke i The Hollies. 1990 drog han ihop rockgruppen Grymlings, döpt efter den gotländska gården där han bodde.
Men även som soloartist har han gärna hoppat på projekt med andra. I år har han turnerat med Norrbotten Big Band som har arrangerat om Rickfors låtar i jazziga och bluesiga tongångar. Jazzvibbarna dök upp redan på plattan Lush life från 2004, och även om Mikael Rickfors brukar ses som en rockkille så var det jazzen som satte färg på barndomshemmet.
Han växte upp i ett konstnärligt hem med en riktig storfamilj. Två hus på en tomt i Stuvsta utanför Stockholm, med föräldrar, barn och gammelfarmor i det ena huset, och farmor och farfar i det andra. Mamma var fotograf och spelade piano, pappa var typograf och grafiker och spelade kontrabas i ett jazzband.
En känsla av den konstnärliga storfamiljen har dröjt sig kvar i hans liv. Den fanns där på gården på Gotland som stundtals nästan var som ett kollektiv för alla kreativa vänner. Även i nuvarande hemmet ser han till att ha ett stort köksbord med plats för ett gäng.
– Jag trivs när det är fullt hus och full fart. Middagar som varar i två, tre timmar och samtal om stort och smått.
Malin Eijde/TT