"Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert".
Citatet är Pippi Långstrumps, men passar väldigt bra in på Eskilstunatjejen Sandra Nordin. Det tycker hennes vänner också, som gav henne tavlan med citatet när hon låg på Mälarsjukhuset i vintras. Tavlan har nu fått hedersplats i vardagsrummet.
– Jag har alltid varit den typen av tjej. Har aldrig kunnat sitta still utan hela min tillvaro, allt mitt umgänge har handlat om rörelse. Att jag sitter still och koncentrerar mig på en bok händer inte. Idrotten var min grej i skolan och jag har alltid jobbat med träning på ett eller annat sätt. Jag och mina vänner sitter inte still och fikar när vi träffas, vi går promenader, paddlar eller springer tillsammans.
Många känner säkert också igen Sandra som den entusiastiska gruppträningsinstruktören på Gympozz, Eskilstuna gymnastikförenings friskvårdsanläggning, granne med Vattenpalatset. Här har hon varit aktiv i många år och är i dag instruktörsansvarig. Hon håller även i gruppträningspass på World Class i Strängnäs.
Och i Strängnäs har hon också sin tjänst, som utbildad brandman med rätt att hålla kurser i brandskydd och hjärt- och lungräddning.
– Jag har verkligen älskat min tillvaro. Allt bara dog ut i vintras.
Men strax innan den ödesdigra knäoperationen blev hon alltså antagen som "Utmanare" i underhållningsprogrammet Gladiatorerna. Efter tuffa uttagningstester i Stockholm och träningsläger i tv-arenan i Sundsvall spelades kvällens avsnitt in i november.
– Många har varit på mig länge om att jag borde söka till programmet. Till slut lät jag mig övertalas, och det ångrar jag inte. Det var ett kul äventyr. Att stå i centrum framför människor och ge järnet är ju det bästa jag vet, och jag hade störst hejarklack av alla under inspelningarna. Uppemot 60 personer följde med upp och stöttade mig, det var en riktigt härlig stämning i hallen.
Hur det gick avslöjar hon inte i förväg, mer än att hon är nöjd med sin insats och att hon hoppas TV4 vinklar programmet så att hon känner igen sig till 100 procent.
– Det är ju tv. De vill ha starka känslor och dramatik. Visar man att man är beredd att ta stryk drar sig inte gladiatorerna för att smacka på. Jag förstod att jag skulle få maxat motstånd. Jag är stor så självklart fick jag möta de största. Men jag hade ingen speciell taktik, det var bara att chansa, våga, titta rakt fram och springa.
Och övervinna en rädsla.
– Första hindret i hinderbanan är den 2,5 meter höga väggen. Den var jag riktigt rädd för! Det hade ju inte varit kul om den andra tjejen hann gå i mål och jag fortfarande stod kvar framför väggen.
Direkt efter Gladiatoräventyret var det dags att få en utsliten menisk och dåligt brosk i ena knäet fixat under en sedan länge bokad operation. Ingreppet utfördes på måndagsmorgonen den 30 november på en privat klinik. Sandra hade tagit semester över jul och nyår och såg fram emot en skön rehab i Vietnam med vänner.
Efter ett och ett halvt dygn insåg hon att någonting var fullständigt galet. Benet var svullet, rött och värkte.
– Jag ringde 112 och sa att det här går åt helvete, jag måste få hjälp. Kan jag ha fått en propp i benet? Men de ville inte skicka ambulans.
Sandra tog taxi till akuten, fick träffa en jourläkare och skickades hem utan åtgärd. Och så höll det på veckan ut.
– Jag insisterade på att något var allvarligt fel, jag känner ju min kropp och nu var den sjuk. Men läkarna avfärdade mig bara med att det inte var konstigt att jag hade ont, jag var ju nyopererad.
På söndagen kraftsamlade vårdutbildade vänner som såg hur illa ställt det var med Sandra, och fick henne till slut inlagd på intensiven.
– Hade de inte hjälpt mig vet jag inte hur det hade gått. Vid det laget hade jag hög feber och hade själv liksom gett upp. Jag tappade tron på allt under den där veckan.
Det visade sig att det kommit in bakterier i knät under operationen och Sandra hade nu blodförgiftning. Det krävdes fem nya operationer för att spola rent knät och 32 dygn inlagd på lasarettet innan faran med den svåra infektionen var över. Länge satt hon i rullstol, i dag kan hon ta sig fram på kryckor, är sjukskriven på obestämd framtid och har fortfarande lång väg tillbaka. Hela tillvaron går nu ut på att bli starkare i benet och övriga kroppen igen.
Hon menar att landstinget skadade hennes knä mer än nödvändigt när de försökte göra rent det från bakterier och hon upplever att hon lämnats i sticket efter sjukhusvistelsen. Sjukgymnastik och annan rehabilitering och eftervård har hon fått ordna själv.
– När fler läkare är inblandade faller du mellan stolarna, och när du som jag lägger dig i, ifrågasätter och vill vara delaktig i vården blir du inte populär. Allt jag ville var att så snabbt som möjligt komma igång med rehabiliteringen, men läkarna ville mest bara inpränta i mig att "du kanske aldrig mer kan springa eller jobba som brandman".
Vad benet kostat henne i kraft och pengar vågar hon inte tänka på.
– Hade inte alla mina vänner ställt upp så fantastiskt hela vägen hade jag inte klarat mig så här långt, vare sig psykiskt eller fysiskt. Jag har blivit en annan person, minns knappt vem jag var innan operationen, och kroppen är inte heller sig själv efter en sån här lång infektion. Jag har bland annat fått magsår och besvär med luftrören. Jag tappar sugen en gång i veckan, men så hittar jag styrkan igen. Jag har så dåligt tålamod, men vännerna hjälper mig att fokusera.
– Allt jag tog för givet förut, allt som var så lätt och enkelt... Nu har hela tillvaron blivit en kamp mot gladiatorer.
Sandra Nordin kommer att anmäla hela händelseförloppet till Patientnämnden. Hon har egna noteringar från dag ett.
– Det blir som ett avslut, att få skriva ner allt som hänt. När jag fått besked om att de tagit emot min anmälan ska jag inte se bakåt mer, då blir det fullt fokus på att komma tillbaka till jobbet. Jag siktar på september. I juni, juli och augusti blir det sjukt mycket styrketräning.
Ett tag hade hon inte tänkt att hon skulle orka se tv-programmet alls. Men nu blir det party i samband med sändningen.
– Min bror Billy, som jag älskar över allt annat, är bartender på Harrys, så de kör Gladiatorerna på storbildskärm och så gör vi en rolig grej av det här. Alla som vill får komma och nu känns det bara jättekul.
Den 16 maj åker sen Sandra och Billy till New York.
– Målet är att kunna promenera i vårsolen i Central park utan kryckor. Det ska bara gå!